Idag för elva år sedan hade jag en liten en i min famn.
Han hade just anlänt, helt indiskret. Efter en timmes lång
ihärdig krystvärk kom han, med en röst som meddelade;
"- Jag är här nu, väldigt mycket här nu."
Och det har han varit sedan dess, mitt älskade barn.
Genom år och åldrar och genom åtskilliga skratt och tårar.
Ikväll har vi kalas med chokladtårta med silverkulor och världens
charmigaste marsipangris tronandes på toppen.
Precis som han ville ha den - och helt sonika tillverkade den.