Vi var sex-sju år och hade nog kikat på varann lite under lugg där vi satt på bänkar och iklädde oss strumpbyxor, dräkt, benvärmare och träningsskor (fortfarande drömmande om tåspetsskor). Jag minns det som att det var ganska tyst i omklädningsrummet. Några höll ihop två och två, men många var som jag; fortfarande okända för varann. Eller åtminstone knappt bekanta. När vi tenderat att hamna bredvid varann vecka efter vecka tog vi så småningom lite kontakt.
Hon var tystlåten och lite allvarlig, mörk och med bruna ögon. Hennes skor och kläder var alltid omsorgsfullt nedpackade och återgick till detsamma efter avslutad träning. Jag minns hur hon lindade de rosa sidenbanden i perfekta varv runt skon efter att först ha vikt in hälkappan och hur hon sedan stoppade skorna i varann, omlott.
Överflödigt vore förmodligen att beskriva hur disciplinerad hon var också i sin träning. Hon hade enorma krav på sig själv och efter bara några år var hon naturligtvis en av de bästa och inte sällan den som fick vara lärarinnans exempel på en korrekt utförd plié eller grand-jeté.
Hennes uttryckssätt var mer kraftfullt än mitt. Hon var en jäkel på hopp och mazurkor och jag ville nog vara mer som henne men var för långsam och kanske mer graciös. I uppsättningen som blev vår sista tillsammans fick jag därför rollen som Törnrosa och hon som Prinsen.
Vi var då 15 och 16 år gamla och fick utöver ordinarie lektioner även extraundervisning i lärarinnans hem på helger och kvällar.
Även om inget prat nånsin tilläts under lektionstid hann vi ju med en del samtal i omklädningsrummet och på bussen till och från träningarna. Även en del skratt. Trots detta kan jag inte säga att jag någonsin lärde känna henne ordentligt. Hon hade en sällsam integritet och jag respekterade den.
I hennes hem var enkelt men välordnat. Hennes syster var nästan aldrig hemma och deras mamma jobbade förmodligen hårt för försörjningen av dem. Någon pappa fanns där inte. Jag fascinerades av lugnet i deras hem. Jag, som vid den tiden hade två små bröder, tyckte nog att det var skönt med ett hem som inte var helt barnanpassat, med leksaksbackar överallt och grälla barnteckningar inramade på varenda vägg.
Så en dag meddelade hon att hon kommit in på Balettakademien. Jag hade nog varit sugen att söka mig dit jag med, men pojkvän, kompisar och fotbollslaget höll mig hemma.
Våra vägar skildes åt.
Hörde på omvägar att hon slutat med dansen, flyttat till Norberg och nu levde med en kvinna där. Så i maj 2006, nästan 20 år senare, på min bröllopsdag, reser sig en vän och ber att få läsa upp ett brev. Till brevet fanns några bilder, bland annat en föreställandes mig i tyll och min prins i sin gröna sammetskravatt.
Jag blev såklart oerhört rörd och glad för den återupprättade kontakten, i vilken utsträckning den nu än skulle komma att bli.
Det brev jag skickade henne som tack för det jag fått kom tillbaka med "adressaten okänd" och inte förrän nu, ytterligare ett år och några försök senare har jag fått bekräftelse på att hon fått mitt brev.
Och nu väntar jag med spänning på hennes utlovade svar. Och kanske, kanske kan vi nu lära känna varann.
Inlägg
