Inuti

Jag vet ingen mer stress-o-tålig än jag. En medicinare skulle förmodligen kunna härleda mina värsta skov till ett helt regelbundet, cykliskt mönster. Men jag, som inte har koll på sånt längre, lever helt oförberedd på när mina bryt ska uppstå och ser aldrig några hormonella anledningar. Men visst känner jag igen mig själv, och avskyr mig när jag är såhär.

Helt plötsligt och lite då och då uppstår känslan av noll kontroll, då jag har för mycket i huvudet samtidigt och en rädsla för av att livet springer mig fort förbi. Hjärnan går på högvarv och kroppen likaså. Jag flänger omkring och försöker vara ultrarationell för att på kortast möjliga tid och sträcka klara av så mycket som möjligt.

Hösten har knappt börjat och redan är agendan fulltecknad. Nu drar skolor och alla aktiviteter igång igen, mannen byter jobb och jag försöker uthärda mitt eget. För att "ha något att se fram emot" hänger ett knippe biljetter till kommande evenemang på anslagstavlan och fester är arrangerade. Föga anade jag väl då hur mycket jag skulle sett fram emot just ingenting istället.

För så känns det nu; en fet jäkla AV-knapp är vad jag skulle behöva. Men i avsaknad av detta har istället garderober rensats, lakan tvättats, kläder vikits och lagts i hög för strykning, handbollskläder och -skor utprovats, pennskrin fyllts på och skolväskor packats. Plast för kommande bokinslagning har inhandlats och regnkläder och inneskor märkts upp...
...och ändå; känslan av otillräcklighet.
Behövs ingen psykolog för att konstatera att problemet sitter någon annan stans. Inuti.

Mannen, som såg det komma, föreslog lite försiktigt men handlingskraftigt att vi skulle inhandla en familjekalender för att få struktur på lite av allt det där som tar min energi.
Sagt och gjort, och visst fasen är det skönt att kunna stryka alla match- och träningstider ur min mentala lista och dessutom skapa förutsättningar för barnen att själva ha koll på sina hållpunkter. Att ha en 12-åring som svarar "- Vet´ne.." på fråga om samlingstid är livsfarligt när man befinner sig i en familj om fem, där "mamman" befinner sig på gränsen till nervsammanbrott.

Nu är alla fyra utflugna på olika håll och jag vet att jag borde jobba. Hindrade mig själv från att fortsätta flänga genom att stoppa fötterna i ett svalkande fotbad, och nu tror jag tillochmed hjärnan börjar svalna.

Men inuti finns fortfarande svallvågor av den stress jag så illa hanterar.