Lille gris, lille gris...?

En kräks, en hostar lungorna ur kroppen och en tredje har koksalt i halsgropen. Emedan två av oss fortfarande förefaller intakta.
Märkligt detta med alla sjukor som florerar. Eller är det en och samma, i varierande skepnad, tro?

Att försvara ett barn

Ibland är jag en riktigt jobbig jävel.

Riktigt. Jobbig.

En och en halv dag på egen hand

I mellantiden mellan två möten checkar jag in på Rival. Jag har tre timmar för mig själv, med Söder under mina fötter.
Jag misstänker att jag kommer slinka in på AfroArt, och hos favorit-italienaren för en kaffe och ett gott bröd innan jag drar mig bort mot Skeppsbron för ett möte med vår största kund och deras reklambyrå.
Ikväll tar jag dem med på middag och Kvarteret Skatan.

Trots det våta, kalla, grå är dagar som denna påminnelsen om att jag är en mycket privelegierad kvinna, mamma, fru, syster, dotter, vän, ex, kollega och chef...som ibland får det att gå ihop.

För örat...och lite till.

Magnus Tingsek. Vill du bli min andra man?

För ögat

Kakel.

Vackert för fötter

Klinker. Helst i betong.

Nedvarvad

Att ha tagit höstlov med barnen kan vara det något av det bästa jag nånsin gjort. En ledighet just när vi behövde den som mest; då solbrännan och minnena från sommaren bleknar ikapp och novembers iskyla knackar på dörren.
En vecka utan måsten, utan tider och i frihet att göra vad som faller oss in. Ett lov som inte föregåtts av en massa planering och förberedelser utan som tillåtits bara vara.

Vi har sovit, läst och promenerat i höstlöv och solsken. Vi har köpt en ny bakbok och letat oss fram genom recepten. Vi har sett film och badat bastu och barnen har haft kompisar sovandes över.
Och nu ligger jag här på soffan, under en filt - med en nybryggd latte och ett knippe tidningar intill - och känner mig alldeles lugn, utvilad och lycklig.

Lillebror och Escher

Hans senaste kvällsläsning; konstboken Escher on Escher.

I mig, just nu

varmt

Punkt och komma

Trött nu. T r ö t t.

Inte bästa läget att tänka nytt, att våga och att presentera sig.
Men ändå.
Det är dags.

Människor man inte vet

Jag kom till boxningspasset ensam. Det gjorde hon med, den lilla tunna, bleka, seniga och väldigt unga flickan. Med ett rött skrapmärke där den vänstra kindknotan är som högst och piercade örsnibbar hade hon ett till synes hårt skal. Men också kastanjebruna, mjuka och allvarsamma ögon. Runt hennes smala, bleka knän satt värmeskydd som hela tiden ville trilla ner. Hon bad om ursäkt för att hon inte skulle klara alla rörelser pga smärtor, jag gjorde detsamma för att min kondition inte är vad den borde vara. Sådär som man gör när man är ny med varann och vill gardera sig för händelse att man ska upplevas svag eller bortkommen. Men boxats hade hon gjort, på riktigt, förut. Tills revbenen knäckts och inte hunnit läka innan hon kommit av sig och inte förmått ta tillbaka sin plats i truppen.

Sedan började vi. Hon sparrade och jag slog, hårdare vartefter jag märkte att hon stod pall. Hon boxades klokare och sparade de krafter hon visste skulle sina. När jag hulkade och ville kräkas av trötthet såg hon snudd på oberörd ut. Men när det var hennes tur grinade hon illa vid varje spark.

Mitt i tiden, där och då, infann sig känslan av att det var osynligt, det vi slogs mot. Var och en för sig. Trots smärtorna. Men ändå tillsammans. Och det blev på ett sätt något oerhört intimt att befinna sig så nära att man i ögonen kan skymta det innersta av någon man inte vet något om. Lite förläget vek vi nog av med blicken emellanåt, som för att inte utsätta oss för det. Men hela tiden manade vi på varandra och triggade oss att orka lite till. Och lite till. Hela vägen fram.

Innan hon sedan gick åt sitt håll och jag åt mitt frågade hon lågmält om vi skulle ses där fler gånger. Jag svarade ja och hon mumlade nåt om att hon inte hade nån annan att träna med och att hon gärna skulle boxas med mig fler gånger. Jag nickade instämmande och har sedan dess funderat över vem hon är, och över blåmärket under ögat som jag aldrig kommer att fråga om. Även om vi skulle ses och sparra varandra fler gånger.

Och i bilen kom jag på mig själv med att tänka att om inte Stieg redan gjort det hade i denna lilla varelse funnits stoft att bygga en story kring.

Små solar i en vas

I helgen har jag välkomnat hösten och tagit farväl av stressen. Förmodligen temporärt, men inte desto mindre värdefullt.

Krukor har fyllts med liv och stenar har fått sig nya platser att bo. Tvätt har vikts i högar, lådor har packats upp och kylen har frostats av. Liksom Han.

Jag har varit nära och ifrån och behövde dem bägge. Det gjorde vi nog alla.

Återbruk

Det är nu minnena från sommarens långsamma frukostar ska komma till nytta. Ju.

Stresshormonell

Och ju högre nivåer av kortisol desto mindre av överseende med lata, långsamma eller undflyende.

Igår skällde jag ut en medarbetare som dragit en vals för mycket istället för att leverera det hon skulle.

Men idag blev jobbet gjort och hon kunde casha in den utlovade moroten.

Att springa till...eller är det ifrån?

Höstterminen är igång, och med den alla aktiviteter. Familjealmanackan blir min livlina, men anblicken vid den får mig att inse att här gäller att klamra sig hårt fast. Det tog mig mindre än en timme att fylla 90 procent av rutorna för september. Detta lämnar väldigt lite kvar till spontanitet, nya idéer eller tid för bara i n g e n t i n g och det får mig att undra över det lilla eftersträvansvärda ordet fritid - befruktningen mellan frihet och tid...

...ja, ingen längre stund, förstås. För sådant finns inget utrymme i kalendern.

Men ändå

Helgen var fin. Coldplay var rara. Showen var snygg.
Helgen var rar. Coldplay var snygga. Showen var fin.
Helgen var snygg. Coldplay var fina. Showen var rar.

Vilket som.

Moment 22

Det som stressar mig mest är jag under inga omständigheter har råd att stressa upp mig för allt jag måste.

Meningsfullhet

Det är väl inte så jävla konstigt, tänker jag, att jag sitter här och har jobbångest. Eskalerande jobbångest. Vissa gör ju något. G Ö R något, medan andra av oss sitter av tiden med något vi för länge sedan tappat passionen till.
Varför förmår inte jag också göra något, något som verkligen skapar skillnad, för någon annan och därmed för mig? Som Jeremy Gilley, han med fredsinitiativet Peace one day. Som faktiskt åstadkom det omöjliga och bidrog till en bättre värld, om så bara för en dag.

Men jag gjorde åtminstone lite svartvinbärsmarmelad idag. Av de bär min morfar aldrig mer kan plocka för egen hand. Jag tänker att han ändå ska få njuta dem, kanske till en god ost, där han sitter på sin balkong och summerar sitt liv. Har hon tur bjuder han upp den lilla paranta damen på våningen under också.

Så har jag kanske gjort något litet för någon annan ändå.
But still...

Efterskalv

Efter traumat - t a c k s a m.
Om det en annan dag. Kanske.

Litet och stort

Sommaren visade sig äntligen från en vackrare sida och jag gav tusan i att jobba idag. En man och en bok gjorde mig sällskap och jag gjorde mitt allra bästa för att njuta stunden och inte tänka för mycket på det som gnager. Där finns alldeles för mycket bra ikring mig för att det ska få förstöra.



Och snart är björnbären mogna också. Bara en sån sak.

Mot stormen

Ser U2 i 360 grader på lördag.
Med en förhoppningsvis blå himmel däröver.

ensemble, c´est tout

Såg den äntligen. En söt berättelse om ensamhet i gemenskap.
Eller gemenskap i ensamheten, snarare. Och om vår strävan att
vara betydande för någon, att vara älskande och älskad.

Lysande skådespelarprestationer och ett happy ending.
Fin.

En liten stor människa och konstnär

Foto: Oscar Gezelius

För ett år sedan såg jag henne i Dalhalla.
Det var då, i det ihärdiga regnet, jag på allvar förstod hennes storhet. Och hon klev rakt in i hjärtat på mig.

Laleh ger innerlighet sin betydelse och idag lyssnar jag nyfiket på hennes Sommarprat.

Enough

Så.
Nu: träning, mat och tjejkväll!

Jag är en dålig människa

Jag surfat runt bland inredning, kläder, nyheter, nöjen och kollat runt på fejjan tills jag blitt trött på mig själv. Nu sätter jag på en P3 Dokumentär ur arkivet och tar tag i den där jävla offerten så att jag kan åka hem med lite mindre dåligt samvete. Så snart som bara möjligt.

Who am I

Tillbaka i jobb igen. Och redan uttråkad. Strax innan semestern gjorde jag världens längsta todo-list, och när den nu ligger här och blänger på mig undrar jag vara alla ambitionerna och idéerna kom ifrån? Och var handlingskraften och viljan är nu?

Jag måste verkligen härifrån. Vi är inte bra för varandra längre, jag och företaget.

Jag undrar bara vart jag ska.

Bokshoppat

Till lillebror

Till mellanbror

Till storebror

Men den här behöll jag själv. Så stark. Så bra.

Två veckor sommar

Göteborg

Hamburgsund

Hemma
Hälsingland

Tillstånd och perspektiv

Hade sånär tänkt beklaga mig, så här på semesterns sjunde dag - och praktförkylningens åttonde.
Men så slog det mig, där jag satt i kvällssolen; att himlen ju är blå igen, trädgården prunkande, blomstrande grön och tiden så alldeles ledig. Och värdefull. Hursom.

Med blick för musik

Prince har en sällsam förmåga att sniffa upp kvinnliga samarbetspartners. Av fler än ett skäl kan tyckas.
Efter Sheena Easton, Wendy&Lisa och Sheila E är introducerar han nu BriaValente. Nya plattan utgör en behaglig fond till det grå. Medan sängarna får nytvättade lakan och golven en doft av rent.

Tre dagar från ledig

Tre dagar till semester nu. Lyssnar ikapp bland sommarpratarna och bläddrar förstrött i högarna som tenderat växa sig monsterhöga under året. Med fokus på de lediga dagar som stundar.

På torsdag morgon bär det av mot Bottna, mot pappa och den sammankallade släkten för att fira hans 60 år. Och sommaren.

Pappa, Lysekil och Ida-Lovisa.

Med huvudet ner och rumpan rätt opp

Att påta i jorden är mitt nya. Min tid med mina tankar, medan jag med mina bara händer skapar och ordnar bland färger, former, dofter och strukturer.
I helgen har jag stiftat bekantskap med två för mig nya arter; chokladblomma och chokladmynta.

Vid fingertopparna nu

Jag längtar mitt sommarbo.
Längtar doften av gammalt torp och frodig grönska. Längtar vassruggar i len sand. Vid salt vatten.
Jag längtar nyvakna fötter i morgondaggsvått gräs. Jag längtar långsam frukost på verandan, med böckerna och tystnaden runt svalornas skri och kornas milda bjällror.
Jag längtar sommarlovsbarn med smutsiga tår och solblekt hår. Jag längtar samtal vid klipporna och längs skogspromenader som mynnar ut i stränder. Där vi rår bara varandra.
Jag längtar färskpotatissallad med olivolja och dijon. Jag längtar rött vin i sommarkvällen och när solen gått ner en deckare på tv.
Jag längtar Alfapet, det där i original från -57 med nötta, lena brickor av trä. Som lagts till ord redan på min mormors tid.
Jag längtar nakenbad efter löpturen om morgonen.

Och visst är jag en hopplös romatiker. För självklart finns också rädslan för möss och för att dasstunnan måste hanteras. Och visst är det primitivt och mycket mygg. Och osams blir man. Ju fler desto mer.

Men det är kärlek, det jag känner för mitt Sörfjärden.

http://www.stefania.se/

Att få jobba med Bodil Malmstens dotter.

Känns nästan heligt.

Idag, en annan dag

Klockan ringde redan fem. Jag tvekade måhända en smula, men sen; skogen doftade milt ikring mig och mina vaknande tankar. Fåglarna berättade för varandra och jag tänkte att det här, det här är ett fint sätt att börja.

Tiogruppen + Edet = sant

Min nya kärlek

stavas
B E R L I N.

Valet

Ja, inte var det lätt, att sätta sig in i och bestämma sig för vad som kändes mest och viktigast.
Men om vi inte lyckas styra upp vår och våra barns och deras barns miljö kan vi ju tala oss hesa om upphovsrätt och arbete. Om vi hinner.

Så tänkte jag. Och kryssade en kvinna för att också ha gjort ett statement för jämlikheten.

Jeanne D´....anielsson?

Men just för stunden är jag mest lik Karl-Bertils ömma moder.
Man orkar ju inte kriga hela tiden.

Det är tid för skillnad

Om EU-valet vet jag alldeles för lite. Om gubbar vet jag däremot, efter år av arbete i mansdominerade branscher. Jag vet deras förmåga till att hålla varandra om ryggen, jag känner deras ovilja till att släppa in i klubben och jag häpnar alltjämt över deras många gånger fabulerade och inbillade förmågor.
Jag vet om prestige och fiffel, om skvaller och självbelåtenhet, om huvudklappar och rynkade näsor åt den som inte tar emot... Och jag vet om makten de besittter. Orubbliga.

Nej, det är tid för förändring. På riktigt. För mina barns och för framtidens skull. Så fan vet om inte FI förtjänar en röst. Bara för att. Gudrun vann åtminstone debatten i morse, by far.
Och kanske en röst av mig.