Ett kalkbrott fullt av energi

José Gonzàlez och Laleh

"- Hej....
...ni tappra människor." sa han. Sen sa han inget mer,
men lät oss se på när han umgicks med sin gitarr. Och
visst lät det vackert. Precis lika vackert som på skiva,
men heller inget mer.

Så klev hon ut på scenen. Denna lilla, vackra människa
som tycks rymma såväl Cornelis Vreeswijk som Di Leva,
Håkan Hellström och lite Lisa Ekdahl. Förutom hela sig
själv. Trots att hon verkar vara inte mer än ett barn.
Fortfarande och så alldeles oförstörd. En invandartjej
som sparkar rumpor med alla föreställningar om att
det skulle vara någon varken förmildrande eller
försvårande omständighet för musikalisk framgång.
Varken fysiskt avklädd eller mentalt påklädd är hon
istället befriande opretentiös och går i land med ord
och lallanden mycket få kan bära med aktning.

Hennes ärliga, härliga och sprudlande väsen, hennes
energi, spred sig vida kring och värmde oss i publiken.
Det tog mig inte mer än en minut innan tårarna rann,
lyckliga, ner för mina kinder och blandades med det så
ihärdiga regnet. Och jag tänkte att kanske var själva
himlen över Dalhalla lycklig för att få ta del av Laleh
för en stund. Det var åtminstone vi.


Bild lånad från Rockfoto.nu