Längtan

Åh, hur en mamma kan sakna ett barn...

Väntan och ensamhet gör melankoli. Att rensa små urväxta kläder ur barnens garderober minner om år och dagar som passerat, oåterkalleliga. Och jag drabbas av rädsla att glömma någon enda av dem. Önskar jag kunde komprimera dem till vackra glaspärlor att trä mig ett armband av, att ständigt bära och ha med mig...
Drar barnens doft i deras plagg djupt ner i lungorna och tröstar mig med att snart, snart är de här igen och jag får nya chanser att uppleva dem. Full av ödmjukhet uppleva dem, i varje stund vi får tillsammans.

Tack gud, moder jord eller heliga kraft för det!