Fini

Nu är jag klar med Skugga. Eller, jag har avslutat det sista
kapitlet. Återstår gör reflektion.

Karin Alvtegen är en formuleringarnas mästarinna. Hon
låter orden följa varandra så till synes okomplicerat att de
framstår som självklara. Men den är så ytterst raffinerad,
den konsten. Hon har förmågan att välja rätt valör för var
tillfälle, och tempo. Detta är något mycket delikat och befriande
i tid då gödslande av superlativer och verbala krumbuktanden
(som för nån slags uppvisnings skull) gjort mig utled.

Skugga innehåller en rad mycket målande person- och
miljöporträtt. Berättelsen har en skarp intrig som inte bara
skapar accelererande spänning utan också får oss att tänka
till kring livets egentliga värden; för vem lever vi våra liv?
Varför är vår jakt på bekräftelse så stor och vad missar vi
under tiden vi jagar? Varför är att vara nöjd betraktat som
något torftigt intill misslyckat? Och vad riskerar vi först i
livets slutskede konstatera?

Böcker är en rikedom av parallella världar för oss att ta
del av. Vissa berättelser våndas man att lämna när de närmar
sig sitt slut. Karin Alvtegens Skugga är inte en av dem. Den
behöver sin ände och lämnar istället över till en ny; nämligen
var och ens alldeles egen att betänka.