Människor man inte vet

Jag kom till boxningspasset ensam. Det gjorde hon med, den lilla tunna, bleka, seniga och väldigt unga flickan. Med ett rött skrapmärke där den vänstra kindknotan är som högst och piercade örsnibbar hade hon ett till synes hårt skal. Men också kastanjebruna, mjuka och allvarsamma ögon. Runt hennes smala, bleka knän satt värmeskydd som hela tiden ville trilla ner. Hon bad om ursäkt för att hon inte skulle klara alla rörelser pga smärtor, jag gjorde detsamma för att min kondition inte är vad den borde vara. Sådär som man gör när man är ny med varann och vill gardera sig för händelse att man ska upplevas svag eller bortkommen. Men boxats hade hon gjort, på riktigt, förut. Tills revbenen knäckts och inte hunnit läka innan hon kommit av sig och inte förmått ta tillbaka sin plats i truppen.

Sedan började vi. Hon sparrade och jag slog, hårdare vartefter jag märkte att hon stod pall. Hon boxades klokare och sparade de krafter hon visste skulle sina. När jag hulkade och ville kräkas av trötthet såg hon snudd på oberörd ut. Men när det var hennes tur grinade hon illa vid varje spark.

Mitt i tiden, där och då, infann sig känslan av att det var osynligt, det vi slogs mot. Var och en för sig. Trots smärtorna. Men ändå tillsammans. Och det blev på ett sätt något oerhört intimt att befinna sig så nära att man i ögonen kan skymta det innersta av någon man inte vet något om. Lite förläget vek vi nog av med blicken emellanåt, som för att inte utsätta oss för det. Men hela tiden manade vi på varandra och triggade oss att orka lite till. Och lite till. Hela vägen fram.

Innan hon sedan gick åt sitt håll och jag åt mitt frågade hon lågmält om vi skulle ses där fler gånger. Jag svarade ja och hon mumlade nåt om att hon inte hade nån annan att träna med och att hon gärna skulle boxas med mig fler gånger. Jag nickade instämmande och har sedan dess funderat över vem hon är, och över blåmärket under ögat som jag aldrig kommer att fråga om. Även om vi skulle ses och sparra varandra fler gånger.

Och i bilen kom jag på mig själv med att tänka att om inte Stieg redan gjort det hade i denna lilla varelse funnits stoft att bygga en story kring.