14 januari 2008

Reflektioner från en backspegel



Han var olik mig. Olik allt jag växt upp med och vad jag hade.
Jag fascinerades för ett tag. Tvekade, men tvärtemot omgivningens skepsis valde jag till. Jag agerade måhända en smula förvuxet pubertalt, men alla har sin tid för uppbrott och revolt, och detta var min.

Ganska snart blev barn, och - utan att veta - ännu ett. Det var min största tid i livet. Förmodligen även för honom.
Men kanske var det först när jag blev mamma jag kom till insikt om att jag fostrade ännu ett barn, ett med bara lite ovanligt långa ben. Jag understödde och ordnade och tog snart allt ansvar. Ensam.

Åtta år har gått sedan vi skildes åt. Vägen har varit krokig. Ömsom i medlut, ömsom i mörker men hela tiden har jag haft känslan av att ha gjort mig fri.

I konflikt är det märkligt hur snabbt man kastas tillbaka till det som var. Alla känslorna, all ångest känns nu som då.

Jag hoppas vi löser detta snart. Vill fortsätta andas. Fri.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Håller tummarna på ratten för färd på rätt sida vägen :-)

Anonym sa...

Awardwinning YOU!
Kom och plocka :-)

lilla my sa...

Vilken fin och sorglig beskrivning... Märkligt med samspel man en gång haft, som länge efter fångar en. Härligt när det gäller gamla vänner och allt är som alltid varit, trots att man inte träffats på år, men outhärdligt när det gäller trasiga relationer...
Hoppas vägen blir bred och rak snart!