Vilat mig fet

Jobbar nu några dagar. Så länge det regnar, åtminstone.
Går igenom post, analog och digital. Det mesta helt ointressant och hamnar (om ens slarvigt) igenom-ögnat i papperskorgen.
Endast någon glad sommarhälsning försöker göra sig hörd i skräpet och ett par läsvärda artiklar som hamnar i en ny hög att gå igenom. En annan dag. Man ska jobba långsamt på sommaren. Låta kroppen fortsätta sin stilla lunk.

Tänkte jag. Ända tills jag gick igenom kameran och de hundra och åter hundra bilderna från Samos och Hälsingland.
Vem ÄR hon på bilderna? Det skulle ju kunna vara jag, men hon är ju gammal och tjock tillochmed i ansiktet?!

Nej, här måste till något annat än långsamt.

Kloka kvinna

Eva Dahlgren söker svaret på gåtan Hur man närmar sig ett träd.
Och jag läser varsamt varje nedtecknat ord, varje betydelse av dem och varje tanke bakom.
Hon följde mig till grekland och till Hälsingland och jag låter henne ta den tid hon behöver. Den tid jag behöver.

Hemma nu

Samos i hela mitt bröst.
Den heta solen, doften av aprikoser och rosmarin
och så havet - det till synes oändliga blå.

På köksbordet ligger nu vackert slipade stenar och
minner om allt det fina.

Vår tillflykt

http://www.doryssa-bay.gr/

I morgon kväll, i Doryssa Village, med salt hud
och nya fräknar kryper jag ner i en dröm av vitt
och låter kropp och själ vila. Äntligen vila.

Kvinnlig tusenkonst

Det är väl en jävla tur att jag inte är man, tänker jag ikväll. För tänk om det var jag som åkt till Stockholm på partaj och maken var den som skulle tvättat och packat för fem personer som ska flyga till Grekland tidigt imorgon bitti?

Tänk om han skulle laddat mobiler, kameror och mp3-spelare, fixat middag, tömt sopor och kylskåp, fått undan disken, vattnat blommor och barnvaktat grannarnas lilla Disa. Samtidigt som han fortfarande fredag kväll såg till att jobba undan de sista kundbreven, hänvisningarna och mailsignaturerna. Med ena handen. Och packade handbagaget med andra. Medan Sverige-Spanien-matchen bevittnades med ett öga och strykbrädan med det andra.

Tänk om han skulle sett till att ungarna är duschade och i säng vid nio och klockan är ställd på nolltretrettio, att bilen är tankad och väskorna instuvade för kunna bege sig mot Arlanda strax före fyra och möta upp den sista femtedelen av familjen.

Det skulle såklart ha kunnat funka.
Men jag tror att det är en väldig tur att jag är kvinna - för då vet jag att det gör det.

Snart, mycket snart...

Droppar faller utanför mitt fönster.
Och det gör ingenting. Tillochmed en regnig
semester vore välkommen nu.

Jag sitter på kontoret och ser upp mot en blåsvart
himmel och förnimmer plötsligt doften av gammal
kortlek, där vid bordet i sommarhusets kök, med
örat mot den skraltiga transistorradion och dagens
sommarpratare däri...

Semester. Jag har den precis vid toppen av mina
fingrar nu. Bara en kväll av jobb återstår - sedan
skolavslutning och packning av väskor.
Alldeles snart har vi en vecka med grekisk sand
under fötterna och solkysst hud. Vid turkosa
vatten och små hus i vit puts.
Och så dagar vid det hälsingländska havet och
det bohusländska... Alla tillsammans, lediga.

Välkommen sommar. Du är efterlängtad.