Hon var så...så...ja.

"- Jag behöver en whisky..." sa en röst bakom mig.
Jag behövde inte se för att veta vem rösten tillhörde.
"-Hur vill du ha den?" frågade han, nervöst och artigt.
"....vill du ha den rökig eller fruktig eller..." fortsatte han
trevande tills hon avbröt:
"- Jag vill ha den rund. Och mjuk, och god."
Sedan sa han inget mer. Bara gav henne den.

Och där stod hon och smuttade på sin whisky utan is
medan jag drack mitt thé och försökte veta hur jag skulle
förhålla mig.
Hon var så lång, så stor och så till synes stark. Och jag så
liten, plötsligt. Hur skulle jag möjligtvis kunna intressera
henne tillräckligt för att göra anspråk på en än så liten stund
av hennes tid, så där strax efter en spelning när hon kanske
mest bara ville vara ifred?

Det var jag och Eva Dahlgren, ensamma i en hotellbar i Dalarna
och jag förmådde inte säga något.
Märkliga, fega jag.

Tankar som återvänder när jag ikväll skalar en mandarin.
Som är rund. Och mjuk, och god.