Kastvindar en fredagskväll

Fan. Jag kan ju inte hålla mig till ämnet. Har nu skrivit två novell-långa inlägg om vad som far runt i mitt huvud - vilket som vanligt är analyser av mitt liv, för att komma närmare förståelsen av vem jag är, och varför. Mitt livslånga(?) arbete.

Trodde verkligen jag hade nåt kärnfullt att pränta ner ikväll, men får idka självcensur innan något kan publiceras. Det står nu klart. Annars måste det bli en biografi i bokform. Och den skulle vara fullkomligt ointressant för alla utom jag, förmodligen.

Retrospektiv

Fredagkväll
matlagning
ett glas vin
barnen nära
mysigt prat
Stephen Simmonds
och
...jag, själv.

Stunden får mig att minnas svunnen tid.
Ikväll ska här skrivas!

Jag, enligt Zapera

"Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.
Du flyter med strömmen och tar beslut i sista stund - ibland låter du t.o.m. andra personer fatta dina beslut åt dig. Du är en mycket flexibel person, som trivs med fria ramar och lösa avtal.
Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.
Du tänker logisk och värdesätter problemlösning där du får använda huvudet. Du är en ärlig och renhjärtad person, som bedömer andra människor utifrån samma värderingar som du bedömer dig själv."

Tamejtusan, jag tror det stämmer.

Knas

Jobbar övertid för att hinna vara borta två dagar. På jobb. På övertid.

Herregud.

Ett omtumlande lugn

vi har vandrat bland sandynerna i vild vind
och upplevt sensommarens farväl

vi har varit ute i natten och sett en himmel
rymma fler stjärnor än vi visste fanns

kobjällror har ackompanjerat tystnaden
och kärlekens tydliga närvaro

en berättad fadersuppgörelse
har gett mig insikter i min egen


jag har krattat löv
...och funnit mina stigar

Foto: Klas Sjöberg

Och på måndag

...ska jag hämta denna ur brevlådan.
Bevare, all you gubbs out there, for me to meet.

Lappkast

Foto: Klas Sjöberg

Idag tar jag högen av olästa magasin under armen, en flaska vin i den ena handen och min man i den andra och tar oss till friden i Sörfjärden, Hälsingland.
Som kontrast till alla budgetar och avtalsskrivanden ämnar jag nu loda runt i stövlar och morfars mockajacka ett par dagar - och bara njuta av tystnaden och hösten.
Jag behöver massor av mer tid för att hinna allt jag borde, men ännu mer behöver jag en paus.
En stund för själen. Med min älskade.

Två sidor av samma mynt

Alldeles nyss ramlade ett mail ner i lådan; SVT Kunskapskanalens Tv-tablå för kommande vecka. Jag skrattar åt mig själv och den dammtorra person jag förmodligen är som prenumererar på dylikt.

Men imorgon - då blir det yta och badtaste-glamour, bara!
5 timmars musik har mixats, vakter har anställts, barpersonal likaså. Bilder och annan rekvisita har förberetts, bar och tilltugg har inhandlats (/sponsrats till. Tack Niclas!) och kläder och accessoarer har hämtats in från allehanda obskyra ställen.
Imorgon bitti ska ljus och ljud riggas och lokalen pyntas redo att ta emot 200 partysugna gäster! Sedan ska jag stoppa ett Jenka i munnen och spraya håret till autentisk 80-talslook, stoppa ner fötterna i ett par cerisa pumps och kroppen i en helt obeskrivlig outfit och ta en Tequila för att överleva traumat att se mannen i hockeyfrilla-peruk!

?

Jag har förresten kommit att undra om jag möjligtvis är den enda försäljningschefen on earth, med hjärtat till vänster?
Och går det verkligen att kombinera? På riktigt?

Sånt man kan undra.

Till sällskap

And the budget-arbete goes on...
Med Josh Rouse i spelaren blir det lite mindre outhärdligt.

På villovägar

Hur kommer det sig att jag, som alltid hatade matten i skolan
sitter här, på övertid en torsdagskväll och r ä k n a r?

Jag har gått vilse. Det är tydligt.

Tre gubbar, tre gubbar

Mina noteringar tenderar handla mycket om ett utav våra tre barn, helt orättvist. Ska ändra på den saken.

Under tiden den lille tar utrymme, funkar den större som en klocka. Han har överseende och tålamod som en ängel, tar stort ansvar för sina tider att passa, läxor att göra och träningar att ta sig till och från. Underbar. Nästan vuxlig, som Alfons kanske skulle sagt. En del av mig hoppas på ett fnatt från hans sida snart. Men kanske kommer det aldrig, och då gäller det att se honom, ändå. Att låta honom få lika stor del av utrymmet, ändå.

Stora-stora bror börjar bli tonåring. Med allt vad det innebär. Liten ibland och stor ibland. Ganska bra på att ta plats, vilket som. Hans inneboende latmask kan vara oerhört irriterande, men till skolan verkar den inte följa med. Tvärtom. Han är toppenduktig och kommer hem med det ena berömmet efter det andra.

De är en fin samling, de tre. Olika och härliga!

Och som belöning

...för sju fådda stjärnor fick han välja ganska fritt.

Och valde en extra engelska-glosbok att göra.

Herregud. Vem ÄR denne lille man, egentligen?

En sorts lösning

Jag har ju tidigare skrivit om min G och om entusiastiska lärare och fritidpedagoger som kontinuerligt hittar ytterligare ett hopprep eller stressboll för honom att sysselsätta kroppen med när den inte vill vara still. Eller hur de, när det inte räcker, t ex prövar att låta honom ligga platt på magen på golvet och skriva sin välskrivning.
Nu har fröken dessutom utvecklat ett särskilt belöningssystem med guldstjärnor om han lyckats låta bli att störa alla sina kompisar bara för att pännan måste vässas.

När jag uppvisar något mindre tålamod än dem och avkräver G ett eget förslag till hur han ska kunna hålla sig till gängse normer, svarar han mig;
"-Jo, NU vet jag! Jag skulle ju kunna dra ner världskartan och sätta min bänk mellan den och svarta tavlan, så får jag ju lite lugn och ro?!"

Observera hans abslouta övertygelse om att det är han som behöver bli mindre störd och inte resten av de sexton eleverna plus läraren. Min klena tröst är att han åtminstone vill hitta en lösning och inte funderar alltför mycket på vad andra ska tycka. :)

Med minnen till sällskap

En halv kväll och en hel förmiddag, ensam med mig själv. För att inte gå miste om värdefull tid ställde jag imorse klockan på väckning. En lång skön frukost med tidningen från pärm till pärm har nu avnjutits.
Gårdagskvällen spenderades med chokladkaka, rödvin och gamla dagböcker och brev. Minnen ur en svunnen tid passerade och både tårar och skratt framkallades.
Det är fantastiskt med alla de personer och upplevelser man går igenom under ett liv. Och underbart att kunna komma tillbaka till vissa av dem - och att bara behöva vända blad för att slippa andra.

Fredag - farväldag

Jag vänjer mig aldrig vid detta.
Att varje vecka ta farväl av sina barn är tungt. Vill ju ha dem nära, all tid.

Förmodligen inget mindre än deras far vill det.

Att se det fina

"-Men, för i helvete! Kan du inte bara göra saker som man SKA?!!" hörde jag mig själv ryta imorse, samtidigt som jag kastade honungsflaskan rätt in i köksväggen.
Och det riktat till en liten man vars hela väsen är något annat än enligt mallen?

I skolan har de en hel arsenal med åtgärder för att underlätta för honom och hans kompisar att inte störa och störas. Det är hopprep och bollar och hörlurar, det är ligga platt på magen och skriva och såväl extraböcker som extra-extraböcker. Jag emottar med tacksamhet lärarnas tålamod och engagemang, och deras förmåga att se även förbi hans jobbiga sidor.
Han är ju en liten person lika full av enerverande rörlighet som av talanger och fina sidor.

Igår berättade en fritidsledare entusiastiskt om den utbildning de just gått, "Focus", och hur rätt hon anser att den pedagogiken är just ifråga om barn som mitt. Det går ut på att se och betona ett barns styrkor istället för att tjata om det som funkar mindre bra. Att genom höga och positiva förväntningar hjälpa barnet att nå resultat istället för att döma ut någon och sänka förväntningarna, vilket är att etikettera ett barn negativt.

Min G kan verkligen driva mig till vansinne. T ex när han inte bara äter sin youghurt en onsdagsmorgon, utan krånglar med honungen, springer med skedar som ska sköljas och dropp som ska torkas...
Jag har ett ganska stort tålamod, men när det brister så gör det.

Jag bara önskar av mig själv att jag aldrig, aldrig mer ber honom "göra saker som man SKA". För vad betyder det? Egentligen? Att alla ska vara lika, och göra lika?
Om det innebär ett enda avkall från det som är hans styrkor får det vara. Hans sprudlande fantasi och rika språk, hans sällsamma matematikbegåvning och hans oerhört uppskattade sätt att vara en vän är förmågor få förunnade.

Att han behöver sin rörelse är vad som måste få vara. Även om det gör mig arg emellanåt, men utan att jag kastar honungen i väggen nästa gång.

Jag ger mig själv

...en guldstjärna för att jag lyckats hålla tankarna i nuet, hela helgen.

Ingen ångest för framtid eller krav på beslut.

Bara nu, och tacksamhet.