En sorts lösning

Jag har ju tidigare skrivit om min G och om entusiastiska lärare och fritidpedagoger som kontinuerligt hittar ytterligare ett hopprep eller stressboll för honom att sysselsätta kroppen med när den inte vill vara still. Eller hur de, när det inte räcker, t ex prövar att låta honom ligga platt på magen på golvet och skriva sin välskrivning.
Nu har fröken dessutom utvecklat ett särskilt belöningssystem med guldstjärnor om han lyckats låta bli att störa alla sina kompisar bara för att pännan måste vässas.

När jag uppvisar något mindre tålamod än dem och avkräver G ett eget förslag till hur han ska kunna hålla sig till gängse normer, svarar han mig;
"-Jo, NU vet jag! Jag skulle ju kunna dra ner världskartan och sätta min bänk mellan den och svarta tavlan, så får jag ju lite lugn och ro?!"

Observera hans abslouta övertygelse om att det är han som behöver bli mindre störd och inte resten av de sexton eleverna plus läraren. Min klena tröst är att han åtminstone vill hitta en lösning och inte funderar alltför mycket på vad andra ska tycka. :)