Att se det fina

"-Men, för i helvete! Kan du inte bara göra saker som man SKA?!!" hörde jag mig själv ryta imorse, samtidigt som jag kastade honungsflaskan rätt in i köksväggen.
Och det riktat till en liten man vars hela väsen är något annat än enligt mallen?

I skolan har de en hel arsenal med åtgärder för att underlätta för honom och hans kompisar att inte störa och störas. Det är hopprep och bollar och hörlurar, det är ligga platt på magen och skriva och såväl extraböcker som extra-extraböcker. Jag emottar med tacksamhet lärarnas tålamod och engagemang, och deras förmåga att se även förbi hans jobbiga sidor.
Han är ju en liten person lika full av enerverande rörlighet som av talanger och fina sidor.

Igår berättade en fritidsledare entusiastiskt om den utbildning de just gått, "Focus", och hur rätt hon anser att den pedagogiken är just ifråga om barn som mitt. Det går ut på att se och betona ett barns styrkor istället för att tjata om det som funkar mindre bra. Att genom höga och positiva förväntningar hjälpa barnet att nå resultat istället för att döma ut någon och sänka förväntningarna, vilket är att etikettera ett barn negativt.

Min G kan verkligen driva mig till vansinne. T ex när han inte bara äter sin youghurt en onsdagsmorgon, utan krånglar med honungen, springer med skedar som ska sköljas och dropp som ska torkas...
Jag har ett ganska stort tålamod, men när det brister så gör det.

Jag bara önskar av mig själv att jag aldrig, aldrig mer ber honom "göra saker som man SKA". För vad betyder det? Egentligen? Att alla ska vara lika, och göra lika?
Om det innebär ett enda avkall från det som är hans styrkor får det vara. Hans sprudlande fantasi och rika språk, hans sällsamma matematikbegåvning och hans oerhört uppskattade sätt att vara en vän är förmågor få förunnade.

Att han behöver sin rörelse är vad som måste få vara. Även om det gör mig arg emellanåt, men utan att jag kastar honungen i väggen nästa gång.