När allt brister

Frejdigt utropade jag förändring, och visst ska den komma, men inte har jag nått den punkten utan att nästan ha slagit i botten först.
Två av oss tre i ledningsgruppen tycks helt slutkörda. Jag slapp dock få en pacemaker inopererad sista dan innan julledigheten.

Vad jag däremot fick var ett mycket uppslitande gräl med barnens pappa, och en oro för barnen. Ovanpå allt annat.
Ångesten har snörpt mitt inre. Sedan en vecka har jag inte förmått äta, och att andas har varit än svårare. Och jag har gråtit tills där inte fanns några tårar kvar. Och igår kväll, då barnen äntligen kom åter - kom kollapsen.

Märkligt hur det mentala talar genom kroppen, när det inte hittar bättre vägar ut.

Idag reser jag mig. Njuter av lediga dagar och väljer att se förbi horisonten.