Livstecken

Livet går fort just nu. "...Gotta wear shades", typ.

Sån´t våren gör

Vinterkläderna är undanstuvade, cyklarna vår-fixade, urnor och krukor är fyllda med mullig jord och nya växter, grillen är invigd och fönstren ser ut att aldrig ha blivit tvättade. Särskilt inte för bara några veckor sedan.

Välkommen sol!

Tider av årsdagar

Vitsippe-tid är tid av årsdagar.
Vi har i den här familjen snart spenderat våra första fem år tillsammans. Vi har bekantat oss med varandra, med släktingar, vänner, ex och varandras såväl styrkor som svagheter.
Jag har fått äran att bli "mammut" åt en en pojke (på väg att bli man) - och med glädje har jag upplevt mina egna söner få en fin extra fadersgestalt i min nuvarande man.

Vi är en familj som växlar mellan att vara stor och liten, mellan att vara två och fem här hemma. Med allt vad det innebär att kastas mellan längtan och hektiskt vardagsliv.

Såklart har det inte alltid varit friktionsfritt.
Men just därför är det fint nu.

Off we went

Och vi kom hem med mediciner och vitsippor.
Härligt var det att få sniffa - om än så lite - vårvind och kvitter.

Men nu; tillbaka hemma, bland pappersnäsdukar och hostattacker. Blek på gränsen till genomskinlig.
Jag längtar sol, promenader och så småningom träning.

Men allra mest längtar jag friska barn med spring i benen och rosiga kinder!

Sjukdoms-loop

I samma sekund jag slog ner ändan i frisörstolen i eftermiddags, och ungefär samtidigt som jag på allvar trodde att vi alla var återställda ringde telefonen. "Hemifrån" stod det på displayen. Och vi kan nu lägga öroninflammation till listan av krämpor vi utkämpat sen i söndags.

A ska nu matas med smärtstillande var tredje timme, där han sitter upp i mörkret och sover. För nej, komma till doktorn idag var det aldrig tal om. Efter en halvtimme i telefonkö (ur vilken jag först slängdes ut två gånger) försökte damen på ett lite annorlunda sätt tala om att jag inte alls ska få något tillbaka för någon av de skattekronor jag betalat. Hon drog den om att "det ändåså är svårt att se om det ÄR öroninflammation förrens imorrn nångång".

Vad hände med att f r å g a den vårdbehövande om hur det känns, läsa hans journal och bara skriva ut det där penicillinet. Det är ju ändå inte sjukvården som ska pynta 100:- + ca 400:-?

Men som om det är för lite ska han uppenbarligen lida lite först. Och jag sätta klockan på var tredje timme hela natten.

Sockersjukt

Vad är det med tonåringar och socker?
Hur kan man sätta i sig två tallrikar nyponsoppa, en halv påse biskvier och så skölja ner det med ett glas coca-cola??!! UTAN att må illa?

Jag minns att jag också hade en period då det bakades hejdlöst hos mig och mina kompisar. Förstår inte vad det var för abnorma sockerbehov vi försökte stilla under dessa år? Och som uppenbarligen fortfarande måste stillas?

Jag söker frenetiskt forskning kring detta.


Lite senare:
Jag hittade inga bra svar. Men två tomma kakburkar, en uppäten chokladkaka, en tom kola-burk och ett soffbord dekorerat med skrynkliga foliepapper.

En säng full

Idag är vi tre. Hemma.
Famnen full av ungar, massor av kuddar bakom huvudet och så läser vi. Och läser och läser.
Vi är nu inne på del tre i barnens favoritserie av högläsningsböcker och har just beställt del 4 till brevlådan.

Det kan vara ganska mysigt att vara sjuk. Erkännes.

svt.se

En bra sak med att ligga nedbäddad i feber och halsont är svt.se. Nu har jag all tid i världen att komma ikapp med serier jag missat. Barnmorskorna är den första av dem. Och jag stor-bölar. Inte bara som när tårar trillar, utan i hulkande gråt och snörvel.

Jag skulle aldrig kunna jobba med något så viktigt som helt nya människor. Det skulle inte gå. Men om man fick gråta för varje prestation, för varje nytt liv och för all lycka skulle jag gärna göra det.

Så rätt, bara lite fel

För lite sedan hörde jag följande konversation mellan en pappa och hans två söner:

Lillebror: "-Pappa, när jag åkte båt med mamma senast fick jag ett jättebra armband."
Pappan: "-Armband??"
Lillebror: "-Ja, så att det inte skulle gunga lika mycket."
Storebror: *suck* "-Han menar att det gjorde så att han inte blev magsjuk, alltså..."

Sött.

Det måste komma något gott ur detta

Vi har tre väldigt levande barn. För det är jag oändligt tacksam. De är våra lyckor och glädjor och i dag och resten av våra dagar ska jag låta dem veta hur mycket jag älskar dem.

Vad som hänt Engla och hennes anhöriga är något fasansfullt. Det väcker starka känslor som hat och hämndlystnad. Men om det ska komma något gott ur detta får vi nog se till att älska ännu mer istället.

För, som jag hade sagt till min farmor när hennes äldsta son, min farbror, hade dött i en flygkrasch -78;

"-Man måste leva för de levande..."

Homecoming

Har ni städat undan snön därhemma?
För nu kommer jag hem.

Kärleksnästen

Hotellrum. Fristaden för "den andra kvinnan".

Minnen kommer till ytan.

Sundsvall i snö

Jag är i norrland. Landet där saker bekräftas med en inandning, där något kan vara "bakanför", eller där laxar betecknas som "fin-bit´n" om den är värd att plocka ur vattnet. Eller där "dotra skull´gå å gifta´sä". Och där en "Kjäll" refereras till i tid och otid. Tydligen nån "Schelleftä´"-kändis.

Och jag njuter. Jag njuter av att ta del av en värld långt från min egen, där lugn och natur viktas långt högre än i min vardag. Jag har lärt mig hur man rör sig i björnrika trakter, hur man anrättar en lake på bästa sätt och sett snön vräka ner över en slalompist värd namnet. Jag har pratat jakt, fiske, skoteråkning och Avaträsk - platsen jag trodde ingen annan kände.

Mina rötter blir omhuldade som i bomull.

Själv är inte fy skam

Fredagskväll för mig själv.
Rött vin, salt lakrits och Morgonsoffan på TV.
Det var inte ett dugg svårt att vara ärlig när jag sa att jag inte hade n å g o t att invända mot att han skulle på krogen ikväll. Utan mig.

Arma människa

Jag läser att Arboga-kvinnan fått beskedet nu.
Det ofattbara, det vidriga.
Att överleva sina barn är en fullständigt outhärdlig tanke.

Jag vill varje dag från nu vakna och somna tacksam.

Dyrt nöje, nu på rea

Apropå mitt inlägg om tandvården tidigare idag;

har jag väntat sedan jag var elva år med att göra kronor av de två halvt avslagna framtänderna kan jag nog fan vänta ett par månader till. Läser just att jag efter 1 juli kan betala bara hälften av kostnaden.

Sjutusen är ganska mycket mindre än fjorton. Även om det fortfarande är skitmycket pengar. För ingenting, som det känns.

Rockn´roll-barn?

Jag har fört på tal, helt subtilt, att det vore skoj om något av våra barn skulle vilja lära sig något instrument.
Eller, faktiskt har jag pratat om det flera gånger. Ganska ofta, och entusiastiskt. Och hämtat hem kursprogram, anmälningsblanketter och läst högt ur tidningen när de haft reportage från musikskolor i stan. Och hört mig för bland barnens kompisar om de har något intresse av att börja musikskola, för att liksom få draghjälp av fler och jag har ivrigt pekat på coola instrument och musiker på de konserter vi dragit med oss ungarna på.
Jag har faktiskt tillochmed lovat ungarna att springa ner med ansökningsblanketten till musikskolan i mina bara strumpor om de bara kom hem och sa att de vill spela nå´t - whatsoever!

Så, för några veckor sedan kom G hem och sa att han ville börja med trummor. Jag hoppade av glädje! Äntligen skulle ett av mina barn förverkliga den del av mig själv jag misslyckats med för egen del.
Det var bara det att han ville lira själv, hemma. Inte gå nån kurs, som jag ju trodde och tyckte. Och jag, som känner honom som en relativt ombytlig liten herre kände att att köpa ett trumset för rätt många tusenlappar verkade dumt innan han kollat att tycker det är kul, dvs på en kurs där han lånar ett trumset. Men han vägrar (irriterande lik mig) att befatta sig med n å g o t, in public, som han inte behärskar till fullo.
Status quo, liksom.
Jag lusläser dock fortfarande blocket för att hitta det där elektroniska trumsetet som jag skulle kunna stå ut med att ha köpt förgäves om han inte vill fortsätta.

Så igår, kom storebror hem och sa att han ville åka ner till Musikbörsen med mig idag. Och med stoora öron hörde jag honom säga:
"-Jo, för jag skulle vilja titta på en Ukulele?"
Rockn´roll. Verkligen. Men dock ett instrument. Som vi får plats med och som inte kostar en charterresa.

Och lillebror får en keyboard sålänge.

Hur du tackar nej till en kund på 30 sekunder

- Hej, jag heter XX och har blivit rekommenderad att ta kontakt med er, av min man som är gammal kund hos er.

- Jaha? Hej...

- Jag undrar om jag skulle kunna få ett pris av er som jämförelse till det jag har idag, hos Folktandvården?

-Nä, det vet jag inte...det är ju svårt att ge dig så här, över telefon...

- Men om jag vet precis vad det är som ska göras borde ni kanske kunna tala om vad detta skulle kosta hos er?

- Nä, det vill jag inte göra...

- Men det pris jag fått hos min nuvarande tandläkare är synnerligen intressant för mig att få en jämförelse till, och jag är inte främmande att byta till er om det är så att ni är konkurrenskraftiga?

- Ja, men jag vill inte ge dig ett pris såhär bara...

- Nähäpp. Men OM jag valde att gå till er, hur ser det då ut med betalningsformer hos er?

- *suck* Vad menar du?

- Ja, tillämpar ni avbetalning vid större åtgärder/kostnader? Det skulle isåfall kunna vara ett argument för mig att byta?

- Nääeeea..., då ska man vara gammal trogen kund, om vi ens då ska göra nåt sån´t... Vi har blivit så brända så!

- Okej, då känns det som att jag fått veta tillräckligt av er. Hejdå.

- *suck* Ja, hejdå.

Ponera nu att det var vilken annan serviceinrättning som helst jag ringde. Att det var en offert från en husfirma eller teve-leverantör jag ville ha? Eller hos en resebyrå? Hade de n å g o n annanstans vägrat lämna en offert till en kund som knackar på dörren och ber om att få köpa?

Det överstiger mitt förstånd hur vissa anser sig ha råd att ha så obefintlig grad av servicekänsla.