Rockn´roll-barn?

Jag har fört på tal, helt subtilt, att det vore skoj om något av våra barn skulle vilja lära sig något instrument.
Eller, faktiskt har jag pratat om det flera gånger. Ganska ofta, och entusiastiskt. Och hämtat hem kursprogram, anmälningsblanketter och läst högt ur tidningen när de haft reportage från musikskolor i stan. Och hört mig för bland barnens kompisar om de har något intresse av att börja musikskola, för att liksom få draghjälp av fler och jag har ivrigt pekat på coola instrument och musiker på de konserter vi dragit med oss ungarna på.
Jag har faktiskt tillochmed lovat ungarna att springa ner med ansökningsblanketten till musikskolan i mina bara strumpor om de bara kom hem och sa att de vill spela nå´t - whatsoever!

Så, för några veckor sedan kom G hem och sa att han ville börja med trummor. Jag hoppade av glädje! Äntligen skulle ett av mina barn förverkliga den del av mig själv jag misslyckats med för egen del.
Det var bara det att han ville lira själv, hemma. Inte gå nån kurs, som jag ju trodde och tyckte. Och jag, som känner honom som en relativt ombytlig liten herre kände att att köpa ett trumset för rätt många tusenlappar verkade dumt innan han kollat att tycker det är kul, dvs på en kurs där han lånar ett trumset. Men han vägrar (irriterande lik mig) att befatta sig med n å g o t, in public, som han inte behärskar till fullo.
Status quo, liksom.
Jag lusläser dock fortfarande blocket för att hitta det där elektroniska trumsetet som jag skulle kunna stå ut med att ha köpt förgäves om han inte vill fortsätta.

Så igår, kom storebror hem och sa att han ville åka ner till Musikbörsen med mig idag. Och med stoora öron hörde jag honom säga:
"-Jo, för jag skulle vilja titta på en Ukulele?"
Rockn´roll. Verkligen. Men dock ett instrument. Som vi får plats med och som inte kostar en charterresa.

Och lillebror får en keyboard sålänge.