Oanträffbara

Vi har haft det fint, där ibland den Bohusländska graniten.
En lång vecka fick vi, i en skön radioskugga, bildligt såväl
som bokstavligt talat.
Utbytet blir oanträffbarheten, den gudomliga.

Vi har istället klättrat hisnande högt och haft vinden i håret.
Doppat tårna i det salta, fångat krabbor med klädnypa, mussla
och snöre eller bara låtit kroppen vila sig, helt utsträckt på de
solvarma runda klipporna som både börjar och slutar i havet.

Vi har helt kort trängts med seglarfolket i Kungshamn och
Smögen, men bara för att så snart som möjligt lämna det
bakom oss för att i stället avnjuta de inhandlade havskräftorna
till en sval Pinot Gris på altanen med bara berg och en strimma
hav som fond till lugnet.

Vi har läst, spelat Cluedo, sett bra film och umgåtts. Tillochmed
far har varit närvarande. Ja, inte jämt, förståss. Men på de
stunder då han inte skrivit.
För det får man vara glad. Av honom får ingen mer än skärvor.

Och jag har märkt att avskildheten från vardagen varit hälsosam
för mig. Jag mår bra av att få vara asocial och oåtkomlig emellanåt.