Lillebror och Escher

Hans senaste kvällsläsning; konstboken Escher on Escher.

I mig, just nu

varmt

Punkt och komma

Trött nu. T r ö t t.

Inte bästa läget att tänka nytt, att våga och att presentera sig.
Men ändå.
Det är dags.

Människor man inte vet

Jag kom till boxningspasset ensam. Det gjorde hon med, den lilla tunna, bleka, seniga och väldigt unga flickan. Med ett rött skrapmärke där den vänstra kindknotan är som högst och piercade örsnibbar hade hon ett till synes hårt skal. Men också kastanjebruna, mjuka och allvarsamma ögon. Runt hennes smala, bleka knän satt värmeskydd som hela tiden ville trilla ner. Hon bad om ursäkt för att hon inte skulle klara alla rörelser pga smärtor, jag gjorde detsamma för att min kondition inte är vad den borde vara. Sådär som man gör när man är ny med varann och vill gardera sig för händelse att man ska upplevas svag eller bortkommen. Men boxats hade hon gjort, på riktigt, förut. Tills revbenen knäckts och inte hunnit läka innan hon kommit av sig och inte förmått ta tillbaka sin plats i truppen.

Sedan började vi. Hon sparrade och jag slog, hårdare vartefter jag märkte att hon stod pall. Hon boxades klokare och sparade de krafter hon visste skulle sina. När jag hulkade och ville kräkas av trötthet såg hon snudd på oberörd ut. Men när det var hennes tur grinade hon illa vid varje spark.

Mitt i tiden, där och då, infann sig känslan av att det var osynligt, det vi slogs mot. Var och en för sig. Trots smärtorna. Men ändå tillsammans. Och det blev på ett sätt något oerhört intimt att befinna sig så nära att man i ögonen kan skymta det innersta av någon man inte vet något om. Lite förläget vek vi nog av med blicken emellanåt, som för att inte utsätta oss för det. Men hela tiden manade vi på varandra och triggade oss att orka lite till. Och lite till. Hela vägen fram.

Innan hon sedan gick åt sitt håll och jag åt mitt frågade hon lågmält om vi skulle ses där fler gånger. Jag svarade ja och hon mumlade nåt om att hon inte hade nån annan att träna med och att hon gärna skulle boxas med mig fler gånger. Jag nickade instämmande och har sedan dess funderat över vem hon är, och över blåmärket under ögat som jag aldrig kommer att fråga om. Även om vi skulle ses och sparra varandra fler gånger.

Och i bilen kom jag på mig själv med att tänka att om inte Stieg redan gjort det hade i denna lilla varelse funnits stoft att bygga en story kring.

Små solar i en vas

I helgen har jag välkomnat hösten och tagit farväl av stressen. Förmodligen temporärt, men inte desto mindre värdefullt.

Krukor har fyllts med liv och stenar har fått sig nya platser att bo. Tvätt har vikts i högar, lådor har packats upp och kylen har frostats av. Liksom Han.

Jag har varit nära och ifrån och behövde dem bägge. Det gjorde vi nog alla.

Återbruk

Det är nu minnena från sommarens långsamma frukostar ska komma till nytta. Ju.

Stresshormonell

Och ju högre nivåer av kortisol desto mindre av överseende med lata, långsamma eller undflyende.

Igår skällde jag ut en medarbetare som dragit en vals för mycket istället för att leverera det hon skulle.

Men idag blev jobbet gjort och hon kunde casha in den utlovade moroten.

Att springa till...eller är det ifrån?

Höstterminen är igång, och med den alla aktiviteter. Familjealmanackan blir min livlina, men anblicken vid den får mig att inse att här gäller att klamra sig hårt fast. Det tog mig mindre än en timme att fylla 90 procent av rutorna för september. Detta lämnar väldigt lite kvar till spontanitet, nya idéer eller tid för bara i n g e n t i n g och det får mig att undra över det lilla eftersträvansvärda ordet fritid - befruktningen mellan frihet och tid...

...ja, ingen längre stund, förstås. För sådant finns inget utrymme i kalendern.