Trött och trist

Jag äter blodpudding och broccoli, dricker apelsinjuice och tillagar kycklinggryta i gjutjärnspannan - och skulle kunna äta en näve spik om det bara gjorde mig mindre trött.

Humöret fortsätter svika mig, gång på gång, och det känns orättvist mot mina nära.
En tur på stan för skridskoinköp blev till ett slag med slägga rätt över nacken...och nu sitter jag här igen. Med min blodpudding.

Flera anledningar

till att humöret höll sig upprätt ikväll:

1. Han är oerhört fin i sina glasögon. Och märkligt oberörd.

2. Det är något mycket komiskt i att han undrar vad "Det var länge sedan jag plockade några blommor" heter, på tyska.

3. Och att han uttrycker sig: " Jag är verkligen en älskare av kyckling, mamma". Han är ju inte sjuttionio, menar jag.

4. En storebror som påbörjat middagen och dukat innan jag kom hem.

5. En spökkväll med 6 pojkar, läbbigt godis och Corps Bride. Till bara ljuset av stearin.

6. Tre små herrar som självmant väljer att gå och sova. Utan konflikter, nånsin.

7. Att jag bestämt mig för att vara hemma tisdag-onsdag och fredag. Hellre sitter jag hemma med dåligt samvete för jobbet än tvärtom. Mina barn är dessutom betydligt roligare umgänge än ett halvtomt kontor.

Humördagbok, fredag-söndag:

Fredag
Äntligen helg-känsla. Serverad en iskall öl medan maken lagade middag. Helt oförklarlig växande känsla av irritation. Sinnesnärvaro nog att gå och lägga mig tidigt. Gudskelov.

Lördag
Lagom lång sovmorgon. Två iväg för match, medan vi andra tofflade runt hemma och hade det skönt. Ända tills det var dags för mig att skjutsa fler handbollsspelare till match. Då, helt plötsligt och av ingen egentlig anledning, kände jag hornen på utväxt igen. En idiot i röd liten bil full av hundar fick mig att tappa konceptet alldeles och jag blev till en grottmänniska och besvarade hennes långfingerpekanden med detsamma. Ungarna gjorde stoora ögon. Och en kvart senare skämdes jag.
Så lyckades jag hålla humöret och tillochmed ha rätt skoj under eftermiddagen. Hade det inte varit för att hatthyllan rasade ner i samma veva som jag skulle skjutsa iväg lillebror till en kompis hade jag kanske sluppit ytterligare ett bryt.
En god middag och några gapflabb hos grannarna avrundade dock dagen fint.

Söndag
Sovmorgon. Igen. Men fortfarande trött. Helt solo hemma. Kunde ju varit underbart, om jag inte stört mig på att:
* Internet-kopplingen inte funkade
* jag är fet
* jag har bitit ner en nagel så att den gör ont
* jag inte kunde bestämma mig för vad jag skulle göra, av allt det som borde göras, och därför inte fick något gjort - inte ens läste jag tidningen?!
* ...och när jag inte får något gjort blir jag på ännu sämre humör

Så där tuffade det på.
Jag var ett monster som till slut var tvungen att brotta ner mig själv i sängen och dra kudden över huvudet för att inte vara otrevlig mot min familj mer.


Förunderliga humör. Förunderliga jag.

En torsdag i Stockholm

Och mitt i natten åkte jag hem igen, genom den täta dimman med Nina Simone till enda sällskap.
I bagaget hade jag känslan av upprymdhet efter en dag med många sköna möten. Visserligen bara ett av professionell natur men desto fler av personligt närande slag.

Jag fick mig en mysig lunch med lillebror på omtalade Indian Garden vid Hornstull. Bakom en oansenlig dörr mot Heleneborgssgatan dolde sig ett livligt myller av människor som, liksom vi, kommit för att trängas med den varma doften av kokos och garam masala.

Mätta och belåtna fick hans nya lokal också ett besök. I funkisstil och med stora fönster mot vattnet och Långholmen inreds en fantastisk studio i vitt.
(Och jag vill byta jobb. Igen. Det är alldeles för lite av väggar iklädda vit akryl-rya där jag tillbringar mina dagar.)

C´s nya arbetsplats blev min nästa anhalt. Där var harmoniskt med halvrunda väggar tapetserade med trädstammar och doft av nyoljade golv. (Och jag vill byta jobb. Igenigen.)
Hon slet sig från alldeles för mycket att göra och lät mig istället bjuda henne på middag på Berlin och drinkar på El Mundo.

Träffade på några gamla bekanta där och fick till min förvåning höra att jag är saknad. C tyckte mest att det bekräftade det hon ägnat kvällen åt att övertyga mig om - att jag "jobbar på rätt sätt". När C säger det blir jag glad och stärkt, eftersom jag känner henne som en oerhört kritisk och orädd person. Hon frågar om jag vill ha feedback och ger mig den, som ingen annan. Rätt upp och ner, liksom. Hon är förmodligen den coach jag slipper pynta tusenlappar för att hålla mig med.

Just ja, mellan bror och C hann jag med en del shopping. Och vore det inte för de oerhört vitaliserande samtalen under dagen hade jag förmodligen brutit ihop i nån slags för tidig 40-årskris när jag nästa morgon betraktade högen av kartonger och kassar innehållandes:

1 st dammsugare
1 st stykbrädesöverdrag
1 st visitkortshållare
2 st almanackor
julklapps(?!)papper
och
snöre

Jag är förmodligen hemskt mycket äldre än mina 36.
Men väldigt tacksam.

Nina Simone

...i Francois K´s remixar, blir mitt soundtrack till denna onsdag.

Om plattan verkligen är bra tvistar de lärde. Vissa hävdar att Nina blir misshandlad av de nya beatsen, medan andra tycker att hon behöver dem.

Men bara omslaget i sig gör mig nyfiken. Så himla snyggt.

Underligt

Livet är verkligen fint med mig nu. Kanske har det aldrig varit vackrare.
Kärleken är stor och familjen harmonisk. Jobbet är som det är, och jag är förmodligen ändå aldrig riktigt nöjd, så det funkar.
Jag har en trygghet ikring mig som aldrig förr. Jag är stark i min mammaroll, och faktiskt också i min chefsroll. Jag lyckas tillochmed, åtminstone emellanåt, ganska bra med att få ihop bitarna i pusslet - familj-kärlek-jobb-vänner-egen tid och gemensam.

Det är bara det att något konstigt händer mig i allt det här bra. Jag får en plötslig längtan efter...farligheter. Inte nödvändigtvis såna jag tidigare utsatt mig för, men t ex har jag oftare och oftare känt sug efter cigaretter(?!). Jag, som inte rökt på flera år, och aldrig på riktigt egentligen?!

Än så länge är förnuftet starkare än känslan.
Men ändå. Underligt.

Rumphugget

Att missa slutet av filmen för att dvd´n hakar upp sig är precis lika irriterande som att behöva konstatera att 30 cm tapet saknas innan väggen är klar - och tapeten dessutom kostar 600 spänn rullen.

Jag fick uppleva både-och i söndags.

Han roar mig!

En lite gråmulen söndag utspelades följande i vårt kök:
"- Gustav, har du funderat på vad du önskar dig till jul?
- Näe...
- Kanske du kan göra en önskelista idag?
- Ja!"

Efter att en rad dyra önskningar ivrigt präntats ner - såsom
cykel och skidor - föreslog jag lite mer anspråkslösa alternativ
att komplettera med, som:
"- Vad tror du om en egen fiskelåda? Skulle det kunna vara nåt
för dig som älskar att fiska?"
"- JA!! Bra idé mamma!"

Varpå små bedårande bokstäver tog form:

" a - k - v - a - r - i - u - m"

Kvinnokraft

Sprang ihop med en gammal klasskompis igår kväll. Hon är numera (och kanske landets enda kvinnliga?) chef för en kriminalvårdsanstalt. Tufft.
Jag tog hennes mailadress innan jag rusade vidare och nu har jag skickat henne ett förslag på nätverkande.
Saknar den kvinnokraft jag vet finns så mycket av därute. Vi måste bara bli ännu bättre på att dela med oss. Tror att vi på så sätt vinner både egen kraft och gemensam makt.
Vi kvinnliga chefer är fortfarande åt helvete för få, med för litet (erkänt) inflytande och pinsamt ynklig del av lönekakan och styrelserumsplatserna.
Men med så ofantligt mycket att ge. Och få.

Sovrum

Det fick bli Sandbergs Sofie, i vitt.
Åtta våder för 1200 spänn.
Inte riktigt klokt. Men snyggt.

Nyast i samlingen

Njutningsbart.



Energiskt.



För hela familjen. Speciellt den manliga delen.



Bluesig soul.



När gammal är äldst.

Kinderägg-fredag

• "Nånting gott": lammet på Limone
• "Nånting roligt": Fredrik Lindström på ett fullsatt Västerås Konserthus
• "En överraskning!": lunchträning - äntligen

Och det blev torsdag

Och när storkillen åkt på träning och lillkillen umgicks
med vänner tog jag mellankillen i handen och åkte för att
handla middagsmat. Så himla sällan jag får ha honom ifred,
och han mig.
Han ringde och meddelade sin tränare att han ville stå över
kvällens träningspass och istället gick vi där, i en mysig liten
affär, och botaniserade bland hyllorna.
Småprat i bilen på väg hem och ännu mer medan maten
tillagades kändes välbehövligt och så värdefullt.

Vi talade om stort och smått. Han är en oerhört socialt
intelligent kille och hans analyser av omvärlden är ofta
träffsäkra och imponerande. Men om hur man lagar mat
får jag lära honom.

Efter en skön lässtund och strax innan han somnade viskade
han i mitt öra;
"-Vi hade trevligt ikväll, mamma..."

Och jag är världens rikaste människa.
Ska aldrig mer glömma det.

Tjejmiddag

God mat, långt prat och sköna garv.
Uppdatering av varandras liv. Alla olika. Alla fina.

Nedbäddad, med bara för många kuddar till sällskap,
njuter jag nu av tystnaden och av att sakna min man
intill.

Och alldeles strax kommer liten sovande fotbollshjälte
hem från landskampen på Råsunda....

Connection

Vårt trådlösa nätverk härhemma har min mans initialer.
När jag alldeles nyss kopplade upp mig fick jag meddelandet;

"Trådlös nätverksanslutning är nu ansluten
Ansluten till: xxx
Signalstyrka: Mycket stark"


Ligger nå´t i det.

Höstperspektiv

Låna ut din kamera till ditt barn
- och se höstpromenaden ur nya perspektiv.

Foto: Gustav, 9 år

För lång dag

Människor i kring mig har det jobbigt.
I jämförelse med dem har jag det inte.

Men jag är trött.
Ända in i märgen.

Jag har just kommit hem från jobbet, och
alltför snart är det imorgon.

Hit och dit och hit igen

Sätter mig i bilen, ringer upp familjeläkaren som fem mil senare svarar.
Att jag bör komma dit. Omgående.

Nåja, jag hann slänga upp datorn åtminstone.

Dissa

Mia Törnblom på tv, och jag är som vanligt skeptisk mot allt/alla som är så hypade.
Kanske är hon bra, men jag har inte bestämt mig för det än.
Och René Nyberg har fortsatt skitjobbigt med torra(?) ögon?

Förlåt. Har bara en sån där kväll.

En fredag långt ifrån färdig

Huvudet når bara knappt över högarna på bordet, och på firman är jag snart ensam kvar. Med Musiq Soulchild som enda sällskap. Inte för att det är att beklaga.
Men ändå.

Med kärleken som boja

Det slog mig idag att jag är befriad, äntligen.
Jag orkar inte ens svara på sms eller mail från honom.
Han upptog alldeles för mycket av mig under alldeles för lång tid och det kostade mig åt helvete för många tårar. Ingen har gjort mig så förvirrad som han. Han fick mig tillochmed att tro att det var honom jag älskade.

Men det var vad jag hittade inom mig själv jag lärde mig älska.
Och mig har jag kvar.

Upplösning

Jag gjorde som jag brukar när något verkar oöverstigeligt. Jag lägger det åt sidan för en stund.
Lät skiten vara över natten, och i morse var det enkelt fixat. Nu är muggen som ny, och doftar gott igen.

Skitäckligt

Hade verkligen sett fram emot att han skulle vara borta några dagar på utbildning.
Ensam med barnen ger annan slags samvaro och dessutom var det länge sedan jag fick tillfälle att sakna honom.

Det började så bra. Jag styrde upp klippning av hår, kompis på besök, fotbollsträning och läxor gånger tre. Vi hjälptes åt med middagen. De åt och jag gräddade våfflor.
Vi pratade, de duschade och jag stoppade om dem. Och hann innan dess med sagoläsning gånger två.
Musiken till vilken frukostflingereklam som helst kunde varit vårt soundtrack.

Så slog jag mig ner vid de tända ljusen i köket, med ett glas vin och laptopen och tänkte mig kunna hämta in lite saknad tid för alla fina vänner, läsa in mig på vad som hänt på sistone och svara på några brev.
Det var då jag upptäckte det - fina små bajskrovar som låg och guppade i toaletten till bredden fylld med vatten.

Och nu vill jag att han kommer hem. Bums.

Helsnurr

Potatissoppa och våfflor till middag. Och eventuellt hamnar rätt ingredienser i rätt bunke. Lovar inget. Det har tagit mig sjukligt lång tid att ens svara folk på frågor idag. Jag tycks ha blivit fattad i fötterna och rejält omskakad, eller nåt. Ordning på hjärnkontoret är det inte.

Jag skrämmer mig.

Mer musik

I EsbjörnSvenssons-anda. En (åtminstone för mig) ny trio.
Så bra.

She´s back

En gammal favvo, still going strong.

Ont mellan tänderna nu

Jag är så jävla kass på att passa tider. Är konsekvent för optimistisk när det gäller att uppskatta tid och skitdålig på att ge mig iväg i rätt tid när jag ska nånstans.
Hela mitt liv har jag levt med det här, och min omvärld med mig. Jag är konsekvent för sen, helt enkelt. Kom sist tillochmed när jag föddes, som sista barnet att födas på Östersunds BB år 1970.

Självklart kom jag heller inte i tid till tandläkaren imorse. Kom på mig själv med att söka yttre omständigheter som kunde förklara min sena ankomst - hur jag råkade ta fel avfart från E18, fastnade i bilkö och sedan var tvungen att växla pengar till parkeringsavgiften....men så drabbades jag av tillfällig självinsikt och insåg att ingen av de där förklaringarna ju håller. Den här gången heller. Hur mycket jag än skulle önska att det var nån annans fel.
Så när jag flänger in på mottagningen, andfådd och med ena armen och handväskan på utsidan av svängdörrarna och resten av mig själv på insidan förmådde jag inget annat än ett fånigt urskuldrande flin och ett "-Oj, jag är sen igen, va...?".

Att Clara verkade ha överseende fick jag bara en liten stund senare anledning att misstänka varit en skenmanöver.
Jag menar - herregud - gör det verkligen sådär ont att ta bort tandsten i vanliga fall?! Det kändes som ren och skär hämnd.