Och när storkillen åkt på träning och lillkillen umgicks
med vänner tog jag mellankillen i handen och åkte för att
handla middagsmat. Så himla sällan jag får ha honom ifred,
och han mig.
Han ringde och meddelade sin tränare att han ville stå över
kvällens träningspass och istället gick vi där, i en mysig liten
affär, och botaniserade bland hyllorna.
Småprat i bilen på väg hem och ännu mer medan maten
tillagades kändes välbehövligt och så värdefullt.
Vi talade om stort och smått. Han är en oerhört socialt
intelligent kille och hans analyser av omvärlden är ofta
träffsäkra och imponerande. Men om hur man lagar mat
får jag lära honom.
Efter en skön lässtund och strax innan han somnade viskade
han i mitt öra;
"-Vi hade trevligt ikväll, mamma..."
Och jag är världens rikaste människa.
Ska aldrig mer glömma det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vilken guldstund. Gott!
Går ju inte att jämföra, men idag när jag avslutat en av mina barn-föräldragrupper, så sprang en av flickorna (4-5 år) fram och kastade sig runt halsen på mig och smackade dit en puss på kinden. Det värmde gott...
Skicka en kommentar