Hade verkligen sett fram emot att han skulle vara borta några dagar på utbildning.
Ensam med barnen ger annan slags samvaro och dessutom var det länge sedan jag fick tillfälle att sakna honom.
Det började så bra. Jag styrde upp klippning av hår, kompis på besök, fotbollsträning och läxor gånger tre. Vi hjälptes åt med middagen. De åt och jag gräddade våfflor.
Vi pratade, de duschade och jag stoppade om dem. Och hann innan dess med sagoläsning gånger två.
Musiken till vilken frukostflingereklam som helst kunde varit vårt soundtrack.
Så slog jag mig ner vid de tända ljusen i köket, med ett glas vin och laptopen och tänkte mig kunna hämta in lite saknad tid för alla fina vänner, läsa in mig på vad som hänt på sistone och svara på några brev.
Det var då jag upptäckte det - fina små bajskrovar som låg och guppade i toaletten till bredden fylld med vatten.
Och nu vill jag att han kommer hem. Bums.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Vardagsromantik... saknar det!
Alltså att kunna sakna någon, som faktiskt kommer hem igen, inte bajskorvarna i toan.
Haha...ja, men se till att få till det med någon som är äldre än 10 och/eller förstår att att man inte kan pula ner en hel rulle papper i toan.
Rackarns, där försämrades urvalet drastiskt! ;-)
aha, här ser jag svaret på min fråga i annat inägg....
Aj aj då!
Ja, gissa om vi blev lite spaka, allihop. Jag tror inte nån av oss nånsin mer kommer riskera att göra stopp i nån toa. *uagh*
Skicka en kommentar