Elin Ruth Sigvardsson

"-Hur kan jag möjligtvis tala om hur mycket jag uppskattar dig, utan att framstå som patetisk?" frågade jag henne.
"-Du har just gjort det. Tack." sa hon, och gav mig en kram.
Vi tog en öl ihop innan taxin kom och ivrigt bestämdes att vi skulle mötas upp på Varda, men tiden hade redan passerat för sent och de hade för mycket kvar att rodda.

Jag hoppas de fick en bra kväll ändå. För det hade de sannerligen gett oss, vi kanske sjuttio tappra personer som kommit för att se Elin Ruth på Sigurdsgatan 25 i lördags. Skämmigt att inte fler hittar dit när en en så begåvad musiker och hennes skitbra band kommer till stan.

Det bra med små lokaler och liten publik är möjligtvis det intima som uppstår. Elin är lång, vacker och självklar på scenen. Och betydligt äldre än sin kropp, tycks det, med texter som berör starkt.
Jag grät som man bara gör när man så tydligt kan identifiera sig med orden... När någon lyckas formulera det man menat men själv aldrig förmått.
Till en föredetta vän ville jag låna orden;

I remember well the day I met you
and I won´t forget you for the rest of my life
You held a place between hell and heaven
where you let me in, and I stayed for a while

But I leave you now
you little man with a hungry devil inside
you could have eaten me alive
but I was much to much
to fit inside your mouth

Ur "Little man" från senaste skivan "A fiction"

Jag tänker att små män finns i varierande kön och längd. Men att jag, likt Elin, är glad för att ha undkommit med mig själv intakt. Och att jag för all framtid kommer att vara på min vakt mot dem.