Bok-höst

En skön lördag på tu man hand med en tio-åring

resulterade i en kasse höstkläder och en minst lika

stor med böcker. Fem till honom och två till mig.

Idag har han läst i tre timmar. Själv börjar jag

ikväll, med en av två berättelser jag räknar med

att bli djupt berörd av.

Nu; kardemummadoftande äppelpaj, matlagning

och ännu en fotbollsmatch på agendan.

Fin söndag till er alla!

Ett av höstens sköna ting

Nu är säsong för självplockning av majs.

Idag åker vi till Lunda gård.

Och till ICA, för lite Bregott Havssalt.

Nitin Sawhney

Fortfarande upprymd och vaggad av Akram Khans
favoritkompositör lämnar jag er till en skön helg med
det som var mitt första möte med Nitin Sawhney:

http://www.youtube.com/watch?v=nj6JiXjErTI

Enjoy.

I livet

Jag andas, upplever och älskar.

Jag känner djup tacksamhet för
* mina barn
* min man
* och vänskap som varar
* hälsa
* ett efter omständigheterna välbehållet barn
* och en stor och varm släkt
* Akram Khan
- och att jag fått se hans Bahok
med en man vid min sida som torkar mina
lyckliga tårar


Bild lånad från http://www.akramkhancompany.net/

Blodet i min kropp har blivit lite varmare.
Låt höstregnet falla!

I shall overcome

Jag har gjort 30 arbetstimmar sedan igår morse.
Lite tvätt, pannkakor, föräldramöte och bokplastinslagning
däremellan. Och så mycket barnkram som varit möjligt,
men inte mycket sömn att tala om.

Men snart. Snart är det jag och P och Eva Dahlgren
i ett kalkbrott i Dalarna.

JÄVLA IDIOT!

(se: http://filura.blogspot.com/2008/03/status-en-torsdag-i-mars.html)

14.55 och 2,34

Kom igen nurå, Stefan!
Jag har ju snart inga naglar kvar...

Fini

Nu är jag klar med Skugga. Eller, jag har avslutat det sista
kapitlet. Återstår gör reflektion.

Karin Alvtegen är en formuleringarnas mästarinna. Hon
låter orden följa varandra så till synes okomplicerat att de
framstår som självklara. Men den är så ytterst raffinerad,
den konsten. Hon har förmågan att välja rätt valör för var
tillfälle, och tempo. Detta är något mycket delikat och befriande
i tid då gödslande av superlativer och verbala krumbuktanden
(som för nån slags uppvisnings skull) gjort mig utled.

Skugga innehåller en rad mycket målande person- och
miljöporträtt. Berättelsen har en skarp intrig som inte bara
skapar accelererande spänning utan också får oss att tänka
till kring livets egentliga värden; för vem lever vi våra liv?
Varför är vår jakt på bekräftelse så stor och vad missar vi
under tiden vi jagar? Varför är att vara nöjd betraktat som
något torftigt intill misslyckat? Och vad riskerar vi först i
livets slutskede konstatera?

Böcker är en rikedom av parallella världar för oss att ta
del av. Vissa berättelser våndas man att lämna när de närmar
sig sitt slut. Karin Alvtegens Skugga är inte en av dem. Den
behöver sin ände och lämnar istället över till en ny; nämligen
var och ens alldeles egen att betänka.

Längtan

Åh, hur en mamma kan sakna ett barn...

Väntan och ensamhet gör melankoli. Att rensa små urväxta kläder ur barnens garderober minner om år och dagar som passerat, oåterkalleliga. Och jag drabbas av rädsla att glömma någon enda av dem. Önskar jag kunde komprimera dem till vackra glaspärlor att trä mig ett armband av, att ständigt bära och ha med mig...
Drar barnens doft i deras plagg djupt ner i lungorna och tröstar mig med att snart, snart är de här igen och jag får nya chanser att uppleva dem. Full av ödmjukhet uppleva dem, i varje stund vi får tillsammans.

Tack gud, moder jord eller heliga kraft för det!

Ibland, så.

Idag är en dag då jag minns vad som är bra också. Ett möte med många kreativa idéer är alltid kul, och ibland händer de ju, trots allt.

Men en större fråga är....

Hur mycket ondska rymmer människan?

Hur kommer det sig, ett par tusen år in i modern tid och med all den intelligens våra mänskliga hjärnor har möjlighet att härbärgera, att vi beter oss så oerhört primitivt när det kommer till att bevaka makt, egendom och politiska intressen?
Hur kan vi inte lösa saker på diplomatisk väg, ännu?

Det är så sorgligt det som händer i Georgien.
Så sorgligt. För mänskligheten.

Undran

Hur mycket regn ryms i en himmel?

Gud måste ha det fint

Som om det inte vore osannolikt nog att jag ser Lasse Berghagen på teve spelar Luuk nu hans medhavda video där Cornelis sjunger California dreaming?!

Men det är bra. Cornelis, alltså.
Och jag tänker att Gud måste ha det fint däruppe.

Äh.

Självömkan är för jäkla trist.
Både mitt i och vid sidan om.
Tillochmed jag har tröttnat på mig.
Nu agerar jag istället.
Och inser att hon har haft så rätt;
"-Jag hör att du gnäller? Tänker du
göra något, eller sluta gnälla?"

I hällregn; en god bok

Idag påbörjar jag ännu en Alvtegen, i I-poden. Karin läser själv sin Skugga och jag slås av hennes Astrid Lindgren-ska melodi och uttryckssätt (den gigantiska skillnaden i genre undantagen). Men så är de ju faktiskt av samma kött och blod. Karin är Astrids brors barnbarn. Det visste förmodligen alla utom jag tills alldeles nyss.

Jag har bara kommit ett par kapitel in i handlingen men förstår genast anledningen till alla priser hon fått. Hon tilltalar mig.

Dig?

"Kära läsare, läser du bara en kriminalroman om året, så bör Skugga stå på din önskelista, ligga under din julgran eller reserveras på ditt lokala bibliotek. Amen." Politiken, Danmark

Till sällskap

En hallonsmoothie och Sissela Benn i P1´s Sommar

gör vilket tråkgöra som helst lite mer uthärdligt.

Ett tips, till dig som behöver!

Igår - intet.

Det blev ingen film.
Det blev ingenting av någonting.
Så jag sprang.
Fort och tills jag inte orkade längre.
Som för att komma ikapp det osynliga.

Nu - en ny dag.
Låt den bli bättre.

Litet ljus i det grå?

Jag tror det är dags för lite kvinnligt sällskap och film nu...
Caramel lockar mig.

Feel-bad-film

Som lök på laxen såg vi igår Before the devil knows you´re dead. En och en halv timmes magknip.
Se den inte en regnig höstdag när något redan bekymrar dig.

Idag, tisdag.

Vindar gör mig orolig.
Höst i augusti likaså.
Och så saknar jag barnen.

Ett kalkbrott fullt av energi

José Gonzàlez och Laleh

"- Hej....
...ni tappra människor." sa han. Sen sa han inget mer,
men lät oss se på när han umgicks med sin gitarr. Och
visst lät det vackert. Precis lika vackert som på skiva,
men heller inget mer.

Så klev hon ut på scenen. Denna lilla, vackra människa
som tycks rymma såväl Cornelis Vreeswijk som Di Leva,
Håkan Hellström och lite Lisa Ekdahl. Förutom hela sig
själv. Trots att hon verkar vara inte mer än ett barn.
Fortfarande och så alldeles oförstörd. En invandartjej
som sparkar rumpor med alla föreställningar om att
det skulle vara någon varken förmildrande eller
försvårande omständighet för musikalisk framgång.
Varken fysiskt avklädd eller mentalt påklädd är hon
istället befriande opretentiös och går i land med ord
och lallanden mycket få kan bära med aktning.

Hennes ärliga, härliga och sprudlande väsen, hennes
energi, spred sig vida kring och värmde oss i publiken.
Det tog mig inte mer än en minut innan tårarna rann,
lyckliga, ner för mina kinder och blandades med det så
ihärdiga regnet. Och jag tänkte att kanske var själva
himlen över Dalhalla lycklig för att få ta del av Laleh
för en stund. Det var åtminstone vi.


Bild lånad från Rockfoto.nu

Fredag, at last!

En vecka som gått i halvfart har passerat. Som nån slags kompensation har jag varit supereffektiv denna förmiddag; jag har offererat en stor potentiell kund, kallat medarbetare till förhandling om arbetstider jag vill förändra, avsatt tålamod till en lunch med vår VD, gått igenom juli månads resultatet med densamme (gäsp), fått honom att acceptera och tillochmed gilla den brutala remake av vårt lunchrum som jag gjort i sommar, och dessutom förmått honom att tycka att det var väl spenderade 10.000 kronor.

Och nu kan jag återgå till halvfarten. Och åka hem och fixa lite grill-stuff för kvällen istället.

Ikväll blir det samvaro med två hemresta bröder. Imorgon är jag på väldigt mycket tu man hand med min man. Här: http://www.jons-andersgarden.se/bilder.html