G O D J U L

Berörd

Jag skulle kunna vara ensam om att inte ha sett

filmen. Tills igår. Nu är jag en av alla berörda.

Av såväl berättelse, filmspråk som Eddie Vedders

specialskrivna soundtrack.

Årets tomtefar

Julklappar till ett hus

Gung

Robyn i ett fantastiskt framträdande vid Nobels fredsprisutdelning, en generös och underbar Eric Gadd på ett gungande Sigurdsgatan 25 i fredags och Tityo´s Hidden i spelaren - jag är upprymd av musikalisk lycka!

Joråsåatt

Jag sökte och fann.

Jag tog vägar förbi psykologen som ville verka
svår, brandmannen som var hans motsats.
Jag var en gift mans dröm och förverkligade
fantasi vid de tillfällen han tog sig de fyrtio milen
hemifrån och till mig.

Jag dejtade intellektuella, internationella, basketspelare
och fotomodeller. Vita, svarta och däremellan.
Jag skrev, massor, och blev bekräftad i parti och minut.
Hela tiden innästlad i en allt mer tätnande symbios med
en kvinna.

Jag dränkte passionen till den mest förbjudne i otaliga
stickspår men trillade alltid dit igen. Och gjorde inte jag
det gjorde han det. I kött och blod och i otaliga löpmeter
ord och löften.
Vi trodde nog på djupaste allvar att det var Kärleken som
fyllde bröstet så till bristningsgränsen...men förstod aldrig
att den var så omöjlig.

Så färden fortsatte.
Via partydjur, knarkliberala och filosofer.
Huller om buller, i en helt osalig röra.

Och hela tiden var det mig själv jag sökte.

Så en dag hade jag hittat hem.
Det var strax innan jag träffade min man, han som tog
emot mig med alla mina skavanker och allt mitt
bagage...
Kanske för att jag för första gången också gjorde det själv.

Då

Sitter i min ensamhet, med Erykah i spelaren och lite rött vin i glaset.
Att värma en portion pasta i mikron förpassar mig till dåtiden.
Då, på tiden när det var jag. Och han, och några till. Men mest hon. Och livet var snabbt och stökigt och väldigt bökigt.
Många konstiga val gjorde jag och massor av fel blev det och finge jag tiden tillbaka gjorde jag troligen väldigt annorlunda.

Men, och det är just det vackra i kråksången - det får jag inte.
Det får ingen av oss. Och därför sitter jag ikväll i mitt kök och minns och reflekterar på ett sätt jag inte kunde om inte Då vore.

Så tack för alla misstag jag gjort och kommer att göra.

Jo, jag lever.

Därav min bortavaro.

svt play

svt play och en vidunderlig arsenal av bra dokumentärer
är till glädje då mintgröna hotellrum ber om att få släckas
ner och slippa bli sedda mer.

"Förgrymmade ungar" känns oerhört angelägen.
A r g blir åtminstone jag - för alla våra ungars skull.
Vi kan vara så oerhört okapabla, vi vuxna ikring dem...

Jag vill förändring!

Just nu på teve

Dokumentären om N´Deayes livsöde, men lika mycket om hennes mammas. Och jag blir påmind om livets förgänglighet.

Och så längtar jag hem.

Så rätt det kan bli ibland

Igår hämtade han hem de skivor jag beställt.

Idag lyssnar jag och saknar honom, saknar dem allihop.

Alla dem jag älskar.

Jag har haft en snäll dag i ett gråkallt Stockholm

och nu sitter jag här vid mitt köksbord

och läser och fryser och saknar.

Men ska man vara ensam ska man vara det

med José James.

Paradoxalt tillstånd

Jag är nu helt jäkla slutkörd
- och samtidigt så totalt upprymd.

Kanske har jag hela livets skiften i en liten låda.

Gissar att jag är rik.

Upprörd

Skolvärlden lämnar sannerligen mycket kvar att önska.

Jag måste bli rektor eller politiskt påverkande.

God i Jul

Fem myror är fler

...än fyra förunderliga fän.

Balansen är därmed vidmakthållen.

Titta bakåt och gå framåt

Varje sjumilakliv kräver ett litet steg tillbaka. Först.
Ju större desto mer.
En liten titt i backspegeln för att lära något att ta med sig
till det nya, där framför en. För att avsluta och att börja.
Lämna visst bakom sig, väl förslutet och annat lagt i en
omhuldande korg att bära med sig.

Jag jiddrar en massa nu.
Men ändå.
Så tänker jag.
Nu - som varje gång jag står inför något nytt, eller bara
så här års.

God.

Yes, you can!

Trots att vi ställde klockan på fyra för en första prognos av valutvecklingen i USA är det med en stor lättnad jag konstaterar att det höll i sig, ända in i det sista.
Barack Obama men också valdeltagandet är kanske det första på åtta år att vara stolt över som amerikansk medborgare.
Och för oss i omvärlden är det idag en smula tryggare, vill jag tro.

Tillägg:
Valtalet tvingade fram tårar tillochmed i mina ögon och jag blir nyfiken på vem talskrivaren månde vara? En 27-årig vit man vid namn Jon Favreau visade det sig. Imponerande.

Ett hus att dregla över

Såna här hus finns också till salu.
Och så har jag kärat ner mig i ett litet 50-tals-
skyffe till vaktmästarbostad?

Varför, kan man sannerligen undra?
Kanske för att det är vad jag har råd med.
Bara så.

God värme

Veckans: Grönt thé youghurt och citron

När barn blir hörda

Sophie Arnö låter barnen komma till tals och har gjort en bok som tydliggör allas vårt behov av att bli lyssnade till. Och om hur ofta vi glömmer barnen. Inte minst i skilsmässosammanhang.
Det här är uppväckande, det gör stundtals ont att läsa barns skildring av en orättvis värld men hur ska vi nånsin kunna ändra den, ändra oss, om vi inte vågar utsätta oss för det?
Köp den, och stöd samtidigt Rädda Barnen.

Är det nu?

Är det idag det händer?
Jag både vill och inte vill veta.

Fortfarande vid min sida

Som en liten låda belgisk choklad är hon, en
så´n med guldpapper om.
I små portioner njuter man henne.

Det är kraft, värme och mycket god smak
innan hon lämnar en - lite lyckligare.

I snäckskalet

Det snöar och åskar samtidigt. Jag lyfter in mitt olivträd till vintervila och stoppar om tre små killar innan jag kryper ner och tätt intill min man, mitt vindskydd, min kärlek. Och tänker att det spelar ingen roll. Inget fattas oss egentligen.

Rannsakan

Är vi riktigt kloka?
Undrar jag, såhär fem i tolv.

Soundtrack till stora steg

Ett välkomnande och varmt bankkontor tog emot oss i morse. Tankfulla men upprymda stapplade vi sedan in i vår musikaliska oas. Famlade, trevade men kom hem med en mycket intressant liten svart påse fylld med stor musik:

Bokat efterlängtat

Mer Olof Landström

Inspirerade tar vi fram Magister Flykt ur filmhyllan.
Bara Gösta Ekmans berättarröst är en behållning.
Och sedan bilderna. De underbara fina.

"Inga Sörman, Inga Sörman
kommer alltid för sent.
Kommer man för sent så stör man."

Mycket långt hållbarhetsdatum

Åh, jag älskar. Fortfarande.
Till min stora glädje gör de oss sällskap
till vår varma choklad på kalla höstlovs-
morgnar.

De kallar oss artister

Svt har gjort det igen; en alldeles underbar programserie.
Dom kallar oss artister är en rad personliga porträtt av några
av våra mest kända artister och först ut var Håkan Hellström.
Vi fick följa med honom till några av de miljöer som gett honom
inspiration, såsom t ex Gullbergs Kaj, där han beskrev sin känsla
för platsen.
Det var ett varmt och mycket sympatiskt portträtt, personligt
utan att bli smetigt privat. Och m y c k e t bra!

Tack himlen för public service!

Bra film

En annorlunda och varm berättelse om en man och en pojke
på en resa genom Japan. Det är spruckna illusioner och hårda
kontraster men också komiska möten och situationer.
Och det är så sevärt!

Dagar i slutet av oktober

En liten tycker uppenbarligen att sovmorgnar är slöseri med höstlov, så strax efter sju tände vi ljus och gjorde en bricka med kaffe, varm choklad och ostsmörgås och kröp upp i soffan. Efter några timmar hade vi fått sällskap av trettonåringen. Mellanbror sover fortfarande efter en sen kväll med polarna igår.

Det är idag bara en dryg månad till tentan i marknadsföring och jag borde naturligtvis plugga men kanelbullebak, spel och utflykter är ju så himla mycket mysigare. För att inte nämna all traderajakt efter inredning till det hus vi ännu inte köpt.

Hemmafru måste bli mitt nästa karriärkliv. Det står helt klart.

Nyfiken på

José James

Mjuk och mycket behaglig

Varning utfärdas härmed

Börja inte med att titta hos Kvänum när du vill drömma kök.

Inte.

För du kommer aldrig att hitta något liknande.

Inte för en peng du kan uppbringa, åtminstone.

Men att drömma kostar gudskelov inget.

Over and out

Jag tar höstlov nästa vecka.
Kanske det smartaste beslut jag fattat på hela veckan.

Jag är besluts-utmattad.

Veckans känsla

a r g.

Städat och tomt

Här är nu kliniskt rent.
Och trist.

Och vid söndagar utan barn vänjer jag mig aldrig.

Varmt i det kalla

Jag bakar italienskt lantbröd och förbereder en mustig bouillabaise.

Det är lördag och livet är väldigt fint, trots allt.

Fredag har blivit till kväll

It´s all work and no play för stunden, och åt helvete för lite romantik!

Så nu går jag och hämtar mannen som fortfarande är kvar på jobbet. Han får banne mig slita sig och bli bjuden på middag av mig.

Och bjuda på hela sig själv i gengäld.

Jobba men hemma

En av fördelarna med att jobba hemma är fårskinnstofflor och ett varmt, gott thé.
En annan är John Legend´s Evolver, från golv till tak och i varenda vädersträck.

Saker som utgör en behagligare fond till intäktsbudget, kostnadsbudgetar, mötesprotokoll, kundenkäter och utbildningsmaterial som ska tas fram en fredag i oktober.

Kära Gud

...låt henne inte döda hans vetgirighet, kreativitet och lust!
Öppna hennes sinne, ta bort all bitterhet och ge henne en
skopa humor och en nackmassage för det verkar hon behöva.
Hjälp henne förstå att alla är vi unika, alla har vi styrkor och
svagheter, och alla har vi rätt att vara just oss själva.

Möblera om hennes förnuft hur du behöver för att hon ska
förstå och tro på självklarheter som att trivsel går före tystnad.
Att vänskap, kärlek och omsorg går före raka led och att en
relation bygger på ömsesidigt förtroende. Och att det gäller
även mellan vuxen och barn, barn och vuxen.

Hon har fina människor ikring sig som inte är onda, som inte
vill henne illa på något sätt, som bara ber om lite mer glädje
och tolerans och lite mindre inskränkthet.

Hjälp henne. För hans skull.

Amen.

Utvecklingssamtal

Mer stolt än så här och jag spricker.

...friday I´m in love...

Ännu en lång dag till ända

Det är dagar som börjar tidigt och slutar sent. Det är tusen saker
samtidigt och ett huvud fyllt till bredden.

Men nu är det natt.
God natt.

Hon var så...så...ja.

"- Jag behöver en whisky..." sa en röst bakom mig.
Jag behövde inte se för att veta vem rösten tillhörde.
"-Hur vill du ha den?" frågade han, nervöst och artigt.
"....vill du ha den rökig eller fruktig eller..." fortsatte han
trevande tills hon avbröt:
"- Jag vill ha den rund. Och mjuk, och god."
Sedan sa han inget mer. Bara gav henne den.

Och där stod hon och smuttade på sin whisky utan is
medan jag drack mitt thé och försökte veta hur jag skulle
förhålla mig.
Hon var så lång, så stor och så till synes stark. Och jag så
liten, plötsligt. Hur skulle jag möjligtvis kunna intressera
henne tillräckligt för att göra anspråk på en än så liten stund
av hennes tid, så där strax efter en spelning när hon kanske
mest bara ville vara ifred?

Det var jag och Eva Dahlgren, ensamma i en hotellbar i Dalarna
och jag förmådde inte säga något.
Märkliga, fega jag.

Tankar som återvänder när jag ikväll skalar en mandarin.
Som är rund. Och mjuk, och god.

Rastplats

Här är platsen
där min själ kastar ankar
här andas jag in
efter ut och så in igen

Här är stranden
som burit mina fötter
som skapat sina avtryck
först små och sedan större

Här är vinden
som sopat dem undan
men också lämnat kvar
alla de minnen om dagar, om år

Här är platsen
som vaggat mig till ro
som vaggar mig ännu
och håller själen varm när den behöver

En av mina kärlekar

Nu ska vi bara hitta ett hus värdigt att ställa köket i.

På väg

Jag färdades den regnvåta vägen söderut
och såg solen vakna. Och tänkte att det här,
det här är dagen då jag sätter den ena
foten framför den andra.

Och så gjorde jag det.

Besöker oss ikväll

Innan kvällen är till ända ser vi film.
Förväntningarna på Thomas McCarthy´s nya är skyhöga.


Tillägg, måndag kväll;
Och visst tålde den förväntningarna, varenda en av dem.
Jag skrattade, grät, berördes och upprördes.
Den här berättelsen stannar i mitt bröst, länge.

Salta grodor och kassa kor

Hittade till min stora glädje en komprimerad Kotler på svenska. Att den är full av särskrivningar och halvdana översättningar har jag därmed väldigt mycket överseende med. Salta grodor hjälper mig att orka en timme till av samhällspolicys, strategiska marknadsplaner och Boston-matriser. Och att kassakor stavas kassa kor adderar humor till det hela.

Varv på varv på varv

....går den i spelaren. Och gör mig lycklig.

Kamikaze-jag

Och sedan blev det från mitt håll tyst av andra anledningar.

Men inte stilla, på något vis.

Tvärtom.

Om det trots allt inträffade att det stillnade ikring mig ligger den där, ständigt vid min sida, full av önskan om min uppmärksamhet; Foundations of marketing.

358 sidor ska vara lästa till nästa vecka och allt jag förmår är att undra hur fan jag ska lyckas tillskansa mig de där högskole-poängen. On top of allt annat.

Sändningsuppehåll

Påfylld av somligt men dränerad på annat
gör att jag idag ligger stilla. Och inget mer.

Förnekelsens makt

Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig
hur pass illa ställt det var med henne, denna
unga, vackra, skarpa, verbala, generösa, lite
knasiga, roliga och alltid positiva människa.
Jag ville inte tänka att cancern skulle kunna
besegra denna, till synes, oövervinnliga kvinna.
Jag sköt fruktan ifrån mig och tänkte att snart
är hon fri från denna helvetets boja. Snart
kommer hon ut på andra sidan - sig lik men med
än större livsvisdom. Än mer levande.

Förnekelsens makt är stor.

Jag önskar bara den var större.

Det här ljuset är för dig, Sonia.

"Jag har upplevt dig. Jag kan aldrig förlora dig."

Bok-höst

En skön lördag på tu man hand med en tio-åring

resulterade i en kasse höstkläder och en minst lika

stor med böcker. Fem till honom och två till mig.

Idag har han läst i tre timmar. Själv börjar jag

ikväll, med en av två berättelser jag räknar med

att bli djupt berörd av.

Nu; kardemummadoftande äppelpaj, matlagning

och ännu en fotbollsmatch på agendan.

Fin söndag till er alla!

Ett av höstens sköna ting

Nu är säsong för självplockning av majs.

Idag åker vi till Lunda gård.

Och till ICA, för lite Bregott Havssalt.

Nitin Sawhney

Fortfarande upprymd och vaggad av Akram Khans
favoritkompositör lämnar jag er till en skön helg med
det som var mitt första möte med Nitin Sawhney:

http://www.youtube.com/watch?v=nj6JiXjErTI

Enjoy.

I livet

Jag andas, upplever och älskar.

Jag känner djup tacksamhet för
* mina barn
* min man
* och vänskap som varar
* hälsa
* ett efter omständigheterna välbehållet barn
* och en stor och varm släkt
* Akram Khan
- och att jag fått se hans Bahok
med en man vid min sida som torkar mina
lyckliga tårar


Bild lånad från http://www.akramkhancompany.net/

Blodet i min kropp har blivit lite varmare.
Låt höstregnet falla!

I shall overcome

Jag har gjort 30 arbetstimmar sedan igår morse.
Lite tvätt, pannkakor, föräldramöte och bokplastinslagning
däremellan. Och så mycket barnkram som varit möjligt,
men inte mycket sömn att tala om.

Men snart. Snart är det jag och P och Eva Dahlgren
i ett kalkbrott i Dalarna.

JÄVLA IDIOT!

(se: http://filura.blogspot.com/2008/03/status-en-torsdag-i-mars.html)

14.55 och 2,34

Kom igen nurå, Stefan!
Jag har ju snart inga naglar kvar...

Fini

Nu är jag klar med Skugga. Eller, jag har avslutat det sista
kapitlet. Återstår gör reflektion.

Karin Alvtegen är en formuleringarnas mästarinna. Hon
låter orden följa varandra så till synes okomplicerat att de
framstår som självklara. Men den är så ytterst raffinerad,
den konsten. Hon har förmågan att välja rätt valör för var
tillfälle, och tempo. Detta är något mycket delikat och befriande
i tid då gödslande av superlativer och verbala krumbuktanden
(som för nån slags uppvisnings skull) gjort mig utled.

Skugga innehåller en rad mycket målande person- och
miljöporträtt. Berättelsen har en skarp intrig som inte bara
skapar accelererande spänning utan också får oss att tänka
till kring livets egentliga värden; för vem lever vi våra liv?
Varför är vår jakt på bekräftelse så stor och vad missar vi
under tiden vi jagar? Varför är att vara nöjd betraktat som
något torftigt intill misslyckat? Och vad riskerar vi först i
livets slutskede konstatera?

Böcker är en rikedom av parallella världar för oss att ta
del av. Vissa berättelser våndas man att lämna när de närmar
sig sitt slut. Karin Alvtegens Skugga är inte en av dem. Den
behöver sin ände och lämnar istället över till en ny; nämligen
var och ens alldeles egen att betänka.

Längtan

Åh, hur en mamma kan sakna ett barn...

Väntan och ensamhet gör melankoli. Att rensa små urväxta kläder ur barnens garderober minner om år och dagar som passerat, oåterkalleliga. Och jag drabbas av rädsla att glömma någon enda av dem. Önskar jag kunde komprimera dem till vackra glaspärlor att trä mig ett armband av, att ständigt bära och ha med mig...
Drar barnens doft i deras plagg djupt ner i lungorna och tröstar mig med att snart, snart är de här igen och jag får nya chanser att uppleva dem. Full av ödmjukhet uppleva dem, i varje stund vi får tillsammans.

Tack gud, moder jord eller heliga kraft för det!

Ibland, så.

Idag är en dag då jag minns vad som är bra också. Ett möte med många kreativa idéer är alltid kul, och ibland händer de ju, trots allt.

Men en större fråga är....

Hur mycket ondska rymmer människan?

Hur kommer det sig, ett par tusen år in i modern tid och med all den intelligens våra mänskliga hjärnor har möjlighet att härbärgera, att vi beter oss så oerhört primitivt när det kommer till att bevaka makt, egendom och politiska intressen?
Hur kan vi inte lösa saker på diplomatisk väg, ännu?

Det är så sorgligt det som händer i Georgien.
Så sorgligt. För mänskligheten.

Undran

Hur mycket regn ryms i en himmel?

Gud måste ha det fint

Som om det inte vore osannolikt nog att jag ser Lasse Berghagen på teve spelar Luuk nu hans medhavda video där Cornelis sjunger California dreaming?!

Men det är bra. Cornelis, alltså.
Och jag tänker att Gud måste ha det fint däruppe.

Äh.

Självömkan är för jäkla trist.
Både mitt i och vid sidan om.
Tillochmed jag har tröttnat på mig.
Nu agerar jag istället.
Och inser att hon har haft så rätt;
"-Jag hör att du gnäller? Tänker du
göra något, eller sluta gnälla?"

I hällregn; en god bok

Idag påbörjar jag ännu en Alvtegen, i I-poden. Karin läser själv sin Skugga och jag slås av hennes Astrid Lindgren-ska melodi och uttryckssätt (den gigantiska skillnaden i genre undantagen). Men så är de ju faktiskt av samma kött och blod. Karin är Astrids brors barnbarn. Det visste förmodligen alla utom jag tills alldeles nyss.

Jag har bara kommit ett par kapitel in i handlingen men förstår genast anledningen till alla priser hon fått. Hon tilltalar mig.

Dig?

"Kära läsare, läser du bara en kriminalroman om året, så bör Skugga stå på din önskelista, ligga under din julgran eller reserveras på ditt lokala bibliotek. Amen." Politiken, Danmark

Till sällskap

En hallonsmoothie och Sissela Benn i P1´s Sommar

gör vilket tråkgöra som helst lite mer uthärdligt.

Ett tips, till dig som behöver!

Igår - intet.

Det blev ingen film.
Det blev ingenting av någonting.
Så jag sprang.
Fort och tills jag inte orkade längre.
Som för att komma ikapp det osynliga.

Nu - en ny dag.
Låt den bli bättre.

Litet ljus i det grå?

Jag tror det är dags för lite kvinnligt sällskap och film nu...
Caramel lockar mig.

Feel-bad-film

Som lök på laxen såg vi igår Before the devil knows you´re dead. En och en halv timmes magknip.
Se den inte en regnig höstdag när något redan bekymrar dig.

Idag, tisdag.

Vindar gör mig orolig.
Höst i augusti likaså.
Och så saknar jag barnen.

Ett kalkbrott fullt av energi

José Gonzàlez och Laleh

"- Hej....
...ni tappra människor." sa han. Sen sa han inget mer,
men lät oss se på när han umgicks med sin gitarr. Och
visst lät det vackert. Precis lika vackert som på skiva,
men heller inget mer.

Så klev hon ut på scenen. Denna lilla, vackra människa
som tycks rymma såväl Cornelis Vreeswijk som Di Leva,
Håkan Hellström och lite Lisa Ekdahl. Förutom hela sig
själv. Trots att hon verkar vara inte mer än ett barn.
Fortfarande och så alldeles oförstörd. En invandartjej
som sparkar rumpor med alla föreställningar om att
det skulle vara någon varken förmildrande eller
försvårande omständighet för musikalisk framgång.
Varken fysiskt avklädd eller mentalt påklädd är hon
istället befriande opretentiös och går i land med ord
och lallanden mycket få kan bära med aktning.

Hennes ärliga, härliga och sprudlande väsen, hennes
energi, spred sig vida kring och värmde oss i publiken.
Det tog mig inte mer än en minut innan tårarna rann,
lyckliga, ner för mina kinder och blandades med det så
ihärdiga regnet. Och jag tänkte att kanske var själva
himlen över Dalhalla lycklig för att få ta del av Laleh
för en stund. Det var åtminstone vi.


Bild lånad från Rockfoto.nu